Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

[Mikael Forsberg]

Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

Ledare

Felet är att vänstern har tappat fotfästet i arbetarklassen. Istället
har vänstern tagits över av en världsfrånvänd medelklass som ägnar sig
åt högtflygande teorier och budskap och inte de konkreta problem som
arbetare och vanligt folk står inför.

Så länge vänstern hade ett fotfäste inom arbetarklassen stod man upp för
jämlikhet och rättvisa både inom och mellan länder. Inom varje land är
det arbetare och vanligt folk som utgör kraften i kampen för politisk
demokrati, ekonomisk jämlikhet och social rättvisa.

I sin gemensamma strävan byggde man en solidaritet mellan arbetarnas
organisationer i olika länder och motsatte sig stormakters och
storbolags försök att trycka ner och lägga under sig både länder och folk.

Idag ser det annorlunda ut. Medelklassvänstern har gett sitt stöd till
den USA-ledda krigspolitiken mot bland annat Afghanistan, Libyen och
Syrien, som bidragit till att slå sönder länder och fördriva miljontals
människor.

Skillnaden är milsvid mellan Olof Palmes stöd till länders och
fattigfolks kamp för jämlikhet mellan länder och social och ekonomisk
rättvisa inom länder – även om Palmes roll aldrig var så entydigt
positiv som historieskrivningen blivit efter hans död – och vår tids
Stefan Löfven som åker i skytteltrafik till kungadiktaturen
Saudiarabien, kuppmakarna i Brasilien eller hinduhögern i Indien för att
sälja wallenbergarnas stridsflyg och vapen.

Accepterandet av krigspolitiken har gått hand i hand med att
medelklassvänstern gjort migrationspolitiken till sin huvudfråga. Det är
genom en i ord humanistisk flyktingpolitik som den moraliska supermakten
Sverige ska visa att man värnar de lidande och utsatta i världen.

Därmed accepteras migration som en lösning på världens problem och
orättvisor. Men migration kan aldrig lösa dessa problem. Folkfördrivning
är den liberala lösningen där problem skickas vidare och någon form av
osynlig hand till slut gör att arbetskraften hamnar där det finns någon
kapitalist som är beredd att köpa den.

Sett ur elitens synvinkel fyller folkfördrivningen flera funktioner. Den
möjliggör att ta färdigutbildad arbetskraft från fattiga länder. Den
spelar ut orättvisor mellan länder till att sänka standarden i de länder
där arbetarklassen har tillkämpat sig bättre förhållanden.

Genom migrationen upprätthålls ett arbetskraftsöverskott som ökar
konkurrensen mellan arbetare och därmed håller tillbaka krav på löner
och trygghet. Genom migration vill eliten även förhindra den
omfördelning av rikedomarna i samhället som är nödvändig på grund av en
åldrande befolkning.

Därför har företagens möjlighet att fritt importera billig arbetskraft
släppts fri. Men inte bara det. Genom att använda humanitära argument –
kamouflera en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik – har
eliten lyckats ställa invandringsfrågan bortom politisk diskussion bland
mainstreammedia och -politiker.

I viljan att alltid stå upp för humanismen – som är själva grundackordet
i all vänsterpolitik – har medelklassvänstern lämnat walk over i frågor
om migrationens negativa sidor och därmed gett Sverigedemokraterna
möjlighet att spela mot öppet mål.

Omsatt i praktiken – i en kapitalistisk värld – är folkfördrivningens
resultat allt annat än humant. Familjer slås sönder, länder dräneras på
sina befolkningar, tusentals dör vid smugglandet på Medelhavet och de
sociala och ekonomiska problemen i mottagarländerna fördjupas.

Folkfördrivningen är en ond spiral som hjälper till att upprätthålla de
orättvisor och det förtryck som ligger bakom migrationen. Istället för
att stanna och kollektivt kämpa för en bättre framtid, blir alternativet
i en hopplös och individualiserad värld att emigrera och hoppas på en
bättre framtid någon annanstans. Den överklass som vägrar ta ansvar för
sina länder och medborgarnas väl och ve kan därmed sitta kvar vid makten.

Det gäller även här i Sverige där överklassen – som sitter på den
verkliga makten genom sitt ägande – har övergett landet.

De storbolag och kapitalister som växte till sig under folkhemmets skydd
– socialdemokratin garanterade arbetsfred och tillväxtmöjligheter – har
blivit för stora för Sverige. Deras arena är global och något ansvar för
Sverige är de inte intresserade av. Vi ser det konkret i skatteflykt,
avindustrialisering och uppslutningen bakom stormaktsprojektet EU.

Globaliseringens utrikespolitik motsvaras av en multikulturalistisk
inrikespolitik. Resultatet är en nyliberal integrationspolitik som i
praktiken är en segregationspolitik. Målet är inte att integrera
invandrare i det svenska samhället utan att låsa fast människor i
etniska, kulturella och religiösa grupper.

Multikulturalismen gör denna splittring till något exotiskt och
positivt. Jämlikhet uppnås, enligt detta synsätt, genom att enskilda
representanter från de olika grupperna får finnas med i tv, politiska
partier, bolagsstyrelser och andra sammanhang.

För medelklassvänstern är problemet inte splittring och segregation, som
är förödande för det svenska samhället och oss som vill organisera
arbetarklassen i Sverige, oavsett var dessa människor är födda, till
gemensam kamp.

Enligt medelklassvänstern är problemet att det svenska samhället är
rasistiskt och att infödda svenskar är rasister. Istället för att
angripa den förda politiken har medelklassvänstern inget annat än förakt
för de arbetare som reagerar allt mer negativt när man ser
konsekvenserna av den förda politiken.

Därmed gör sig medelklassvänstern totalt ointressant i arbetarklassens
ögon och blir en del av den elit som bär ansvar för de växande
problemen. Detta gäller inte bara i förhållande till den infödda delen
av arbetarklassen, utan inte minst för arbetare och småföretagare med
invandrarbakgrund som lever i de områden som drabbas av politikens
konsekvenser.

Framväxten av parallellsamhällen där klanstrukturer ersätter
rättsstaten, där gängkrig skördar människoliv, där knarklangare och
imamer bygger sina egna maktcentra, där IS-fundamentalister kan
rekrytera ungdomar och där muslimska moralpoliser öppet trakasserar
människor, för att ta några av de synligaste konsekvenserna.

Sett ur arbetarklassens synvinkel har invandrings- och
integrationspolitiken gjort en redan plågsam situation allt mer
outhärdlig. En situation skapad av övriga delar av den arbetarfientliga
nyliberala politiken – pensionerna, skolorna, sjukvården, polisen,
posten och snart sagt alla delar av samhället.

Överklassen har inget intresse av att lösa problemen, de har låst in sig
i sina egna reservat eller flyttat utomlands. Medelklassens recept – en
kombination av naiv socialliberalism och kortsiktigt kapitalistiskt
projekttänkande – har visat sig både kostsamt och verkningslöst.

Kvar står vi i arbetarklassen, infödda och invandrade. Oroade,
förbannade, splittrade, osynliggjorda och ovana att se oss själva som en
politisk kraft. Men det är på oss det faller att ta ansvar för landets
framtid.

Svaren är inte enkla. Det kommer att krävas tuffa tag och mod att ta tag
i alla de problem som den misslyckade nyliberalismen skapat. Att allt
fler av oss vänder sig bort från mainstreampartier och media som är
ansvariga för eländet är en bra början.

Kommunistiska Partiet finns till för att vara en del i en arbetarrörelse
som bryter med medelklassens inflytande över politiken och utmanar
överklassens dominans i samhället. Vi kämpar för arbetarklassens enighet
i kamp för arbete, trygghet och framtidstro.

http://www.proletaren.se/ledare/vad-gor-vanstern-fel-nar-arbetare-rostar-pa-sverigedemokraterna


---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus