info
Google Groups no longer supports new Usenet posts or subscriptions. Historical content remains viewable.
Dismiss
Sjukdomsmakeri säljer läkemedel
0 views
Skip to first unread message
Mikael Forsberg
Mar 24, 2017, 7:10:54 AM3/24/17
to
https://anthropocene.live/2017/03/24/sjukdomsmakeri-saljer-lakemedel/
Sjukdomsmakeri säljer läkemedel
Från barnläkaren Leif Elinder har jag fått följande inlägg som skrevs år
2006, men som är än mer aktuellt i dagens hälsodebatt/Lars Bern
Saker som tidigare var vardagssvårigheter har plötsligt blivit
medicinska. Alla vill ha en diagnos. I påkostade kampanjer maskerade som
utbildning lanserar vissa intresse-föreningar adhd som en hjärndefekt.
Lärare blir sjukdomsfinnare i en stökig miljö, skriver Leif Elinder.
”Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som
inte är medicinska, att söka psykopatologi där det bara finns patos och
att ge sken av att vi förstår fenomen bara för att vi ger dem ett namn”
(Kutchins & Kirk i boken Making us crazy).
För ett antal år sedan fällde chefen på ett ledande läkemedelsföretag
följande yttrande. ”Tänk om vi hade en produkt som folk alltid vill ha —
en produkt som vi likt tuggummi kan sälja när som helst och till alla”.
Visionen håller på att förverkligas. Folk inbillas att de är sjuka.
Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel.
Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet
beskrivs av medicinjournalisterna Ray Moynihan och Alan Cassels i boken
Selling sickness.
Läkemedelsföretagen är inte de enda aktörerna i detta drama. Författarna
visar hur informella allianser uppstår mellan olika företag och
beslutsfattare — hur det skapas intima nätverk mellan läkare,
intresseföreningar och PR-institut och hur medierna utnyttjas för att
föra ut budskapet. Tillstånd som tidigare betraktades som
vardagssvårigheter har plötsligt blivit medicinska. Som exempel kan
nämnas kronisk värk, kronisk trötthet, klimakteriebesvär, fetma, finnar,
fulhet, minskad sexlust, spelmani, öronsusningar, överkänslighet, social
fobi (blyghet), ouppmärksamhet (adhd), inlärningssvårigheter (dyslexi,
dyskalkyli) med mera.
I skolan är adhd den vanligaste medicinska avvikelsen — ett
horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar
in allt som vuxna betraktar som socialt störande.
Tillståndet uppmärksammas vanligen efter skolstart då eleven inte
hänger med undervisningen. För att få skriva ut medicin måste dessa
problem diagnostiseras och klassas som sjukdom. Man kan inte dela ut
narkotikaklassade preparat till barn bara för att de beter sig
olämpligt. Först måste det till en medicinsk etikett. Det felaktiga
uppträdandet måste diagnostiseras som ett funktionshinder,
hjärndysfunktion eller som en (gärna medfödd) kemisk obalans i hjärnan i
behov av medicinsk korrigering. Diagnostiken är enkel. Den som får
tillräckligt många kryss på uppgjorda checklistor över oönskade
beteenden anses ha en sådan defekt.
Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter utifrån ett medicinskt
perspektiv. De har blivit till ofrivilliga sjukdomsfinnare (”disease
spotters”). I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att
hälften av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens
lärare. Lärare utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen.
Dessa jämförs sedan med den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”,
avbryter”, ”pratar för mycket”, ”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med
mera. Bagatellartade som enstaka företeelser men anses inte vara det om
flera symtom uppträder samtidigt. Problemet är att objektiva tester
saknas. En fortsatt utredning handlar blott om en kompletterande
beteendeobservation eller egen forskning. Skulle en hjärndefekt
upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en handfast neurologisk
sjukdom och inte om adhd. Lärarnas engagemang är inte neutralt. I en
stökig miljö kan det vara en lättnad att få diagnosen. Man har ansträngt
sig maximalt och misslyckats. Då är det lätt att tro att eleven är
”funktionsstörd”. Förväntningarna nollställs. Man behöver inte bli
besviken. Medicinering på förmiddagen gör barnet mer lätthanterlig på
eftermiddagen. Det är inte pedagogiken utan eleven det är fel på. En
befriande insikt.
De flesta patientföreningar har hedervärda motiv. Men kommersiella
kopplingar förekommer. Exempel är de som vuxit upp kring konceptet adhd.
I påkostade mediekampanjer och på informationsmöten maskerade som
neutrala utbildningsprogram i självdiagnostik (noceboeffekt, se fotnot)
lanserar vissa intresseföreningar bilden av adhd som en hjärndefekt, som
inte bara drabbar många barn, utan även hundratusentals vuxna. På
återkommande pressreleaser och på ”faktablad” framför Riksförbundet
Attention att väntetiderna är alldeles för långa för diagnos och
behandling och att detta är lika skrämmande som att inte diagnostisera
och behandla en diabetiker. I Expressen (2006-02-31) får vi samtidigt
veta att ”Hundratusentals vuxna har ADHD utan att veta om det” och i
Svenska Dagbladet (2006-04-23) får vi veta att Attention skrivit till
sjukvårdsminister Ylva Johansson och krävt mer resurser för att beta av
köerna — det vill säga för att få diagnos och behandling. Inte ens
fängelsekunder går fria. Chefen för Norrtäljeanstalten meddelar att
”Hälften av våra fångar lider av adhd” (SvD 2006-04-28) och att
behandlingsprogram med amfetamin nu ska starta.
Vad Riksförbundet Attention inte talar om är hur förbundet sponsras av
de aktuella läkemedelsbolagen och hur vissa av förbundets konsultläkare
knutits upp med konfidentiella avtal (Se Aftonbladet 19—20/4 2006).
Vidare bagatelliseras riskerna med en medicinering.
På Attentions faktablad framförs följande: ”Amfetaminpreparat
(Ritalina, Concerta) är nästan lika bra som ett helt behandlingspaket
med stödåtgärder” … ”Allt tal om att vi vet för lite om medicinens
effekter kan vi lägga bakom oss. Strattera bryts ner via levern utan att
ge skador” och ”Mediciner som Ritalina eller Strattera har visat sig
verksamma vid ADHD utan allvarligare biverkningar”. Intresserade kan
finna att dessa påståenden är felaktiga med en enkel Google-sökning:
”Side effects” (biverkningar) + ”Ritalin”, eller + ” Concerta” eller +
”Strattera”.
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som
namnges blir verkliga. Alla vill ha en diagnos. ”Läkaren namnger den,
sjukförsäkringssystemet bekräftar den, media uppmuntrar den,
läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker).
Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en
skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb
bot. Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare,
som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras.
Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många
diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en
mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vissa
medicinska behandlingar.
Leif Elinder
barnläkare, specialistläkare
för särskolan i Uppsala
Fotnot: Noceboeffekt är den sjukdomskänsla som skapas genom att en
lekman förmås att tro att han/hon är sjuk.
https://anthropocene.live/2017/03/24/sjukdomsmakeri-saljer-lakemedel/
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus
Sjukdomsmakeri säljer läkemedel
Från barnläkaren Leif Elinder har jag fått följande inlägg som skrevs år
2006, men som är än mer aktuellt i dagens hälsodebatt/Lars Bern
Saker som tidigare var vardagssvårigheter har plötsligt blivit
medicinska. Alla vill ha en diagnos. I påkostade kampanjer maskerade som
utbildning lanserar vissa intresse-föreningar adhd som en hjärndefekt.
Lärare blir sjukdomsfinnare i en stökig miljö, skriver Leif Elinder.
”Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som
inte är medicinska, att söka psykopatologi där det bara finns patos och
att ge sken av att vi förstår fenomen bara för att vi ger dem ett namn”
(Kutchins & Kirk i boken Making us crazy).
För ett antal år sedan fällde chefen på ett ledande läkemedelsföretag
följande yttrande. ”Tänk om vi hade en produkt som folk alltid vill ha —
en produkt som vi likt tuggummi kan sälja när som helst och till alla”.
Visionen håller på att förverkligas. Folk inbillas att de är sjuka.
Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel.
Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet
beskrivs av medicinjournalisterna Ray Moynihan och Alan Cassels i boken
Selling sickness.
Läkemedelsföretagen är inte de enda aktörerna i detta drama. Författarna
visar hur informella allianser uppstår mellan olika företag och
beslutsfattare — hur det skapas intima nätverk mellan läkare,
intresseföreningar och PR-institut och hur medierna utnyttjas för att
föra ut budskapet. Tillstånd som tidigare betraktades som
vardagssvårigheter har plötsligt blivit medicinska. Som exempel kan
nämnas kronisk värk, kronisk trötthet, klimakteriebesvär, fetma, finnar,
fulhet, minskad sexlust, spelmani, öronsusningar, överkänslighet, social
fobi (blyghet), ouppmärksamhet (adhd), inlärningssvårigheter (dyslexi,
dyskalkyli) med mera.
I skolan är adhd den vanligaste medicinska avvikelsen — ett
horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar
in allt som vuxna betraktar som socialt störande.
Tillståndet uppmärksammas vanligen efter skolstart då eleven inte
hänger med undervisningen. För att få skriva ut medicin måste dessa
problem diagnostiseras och klassas som sjukdom. Man kan inte dela ut
narkotikaklassade preparat till barn bara för att de beter sig
olämpligt. Först måste det till en medicinsk etikett. Det felaktiga
uppträdandet måste diagnostiseras som ett funktionshinder,
hjärndysfunktion eller som en (gärna medfödd) kemisk obalans i hjärnan i
behov av medicinsk korrigering. Diagnostiken är enkel. Den som får
tillräckligt många kryss på uppgjorda checklistor över oönskade
beteenden anses ha en sådan defekt.
Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter utifrån ett medicinskt
perspektiv. De har blivit till ofrivilliga sjukdomsfinnare (”disease
spotters”). I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att
hälften av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens
lärare. Lärare utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen.
Dessa jämförs sedan med den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”,
avbryter”, ”pratar för mycket”, ”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med
mera. Bagatellartade som enstaka företeelser men anses inte vara det om
flera symtom uppträder samtidigt. Problemet är att objektiva tester
saknas. En fortsatt utredning handlar blott om en kompletterande
beteendeobservation eller egen forskning. Skulle en hjärndefekt
upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en handfast neurologisk
sjukdom och inte om adhd. Lärarnas engagemang är inte neutralt. I en
stökig miljö kan det vara en lättnad att få diagnosen. Man har ansträngt
sig maximalt och misslyckats. Då är det lätt att tro att eleven är
”funktionsstörd”. Förväntningarna nollställs. Man behöver inte bli
besviken. Medicinering på förmiddagen gör barnet mer lätthanterlig på
eftermiddagen. Det är inte pedagogiken utan eleven det är fel på. En
befriande insikt.
De flesta patientföreningar har hedervärda motiv. Men kommersiella
kopplingar förekommer. Exempel är de som vuxit upp kring konceptet adhd.
I påkostade mediekampanjer och på informationsmöten maskerade som
neutrala utbildningsprogram i självdiagnostik (noceboeffekt, se fotnot)
lanserar vissa intresseföreningar bilden av adhd som en hjärndefekt, som
inte bara drabbar många barn, utan även hundratusentals vuxna. På
återkommande pressreleaser och på ”faktablad” framför Riksförbundet
Attention att väntetiderna är alldeles för långa för diagnos och
behandling och att detta är lika skrämmande som att inte diagnostisera
och behandla en diabetiker. I Expressen (2006-02-31) får vi samtidigt
veta att ”Hundratusentals vuxna har ADHD utan att veta om det” och i
Svenska Dagbladet (2006-04-23) får vi veta att Attention skrivit till
sjukvårdsminister Ylva Johansson och krävt mer resurser för att beta av
köerna — det vill säga för att få diagnos och behandling. Inte ens
fängelsekunder går fria. Chefen för Norrtäljeanstalten meddelar att
”Hälften av våra fångar lider av adhd” (SvD 2006-04-28) och att
behandlingsprogram med amfetamin nu ska starta.
Vad Riksförbundet Attention inte talar om är hur förbundet sponsras av
de aktuella läkemedelsbolagen och hur vissa av förbundets konsultläkare
knutits upp med konfidentiella avtal (Se Aftonbladet 19—20/4 2006).
Vidare bagatelliseras riskerna med en medicinering.
På Attentions faktablad framförs följande: ”Amfetaminpreparat
(Ritalina, Concerta) är nästan lika bra som ett helt behandlingspaket
med stödåtgärder” … ”Allt tal om att vi vet för lite om medicinens
effekter kan vi lägga bakom oss. Strattera bryts ner via levern utan att
ge skador” och ”Mediciner som Ritalina eller Strattera har visat sig
verksamma vid ADHD utan allvarligare biverkningar”. Intresserade kan
finna att dessa påståenden är felaktiga med en enkel Google-sökning:
”Side effects” (biverkningar) + ”Ritalin”, eller + ” Concerta” eller +
”Strattera”.
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som
namnges blir verkliga. Alla vill ha en diagnos. ”Läkaren namnger den,
sjukförsäkringssystemet bekräftar den, media uppmuntrar den,
läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker).
Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en
skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb
bot. Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare,
som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras.
Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många
diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en
mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vissa
medicinska behandlingar.
Leif Elinder
barnläkare, specialistläkare
för särskolan i Uppsala
Fotnot: Noceboeffekt är den sjukdomskänsla som skapas genom att en
lekman förmås att tro att han/hon är sjuk.
https://anthropocene.live/2017/03/24/sjukdomsmakeri-saljer-lakemedel/
---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus
0 new messages