Djävulens tonart
Marcus Strömberg
Den här postningen är ursprungligen ett brev som jag skrev till en,
enligt eget omdöme, kunnig person om fenomenet djävulens tonart och hur
detta utnyttjats konstnärligt. Något vettigt svar fick jag aldrig.
Därför lägger jag ut texten här i stället och hoppas på bättre respons.
**********
Kommer du ihåg att jag för en tid sedan frågade dig vad "djävulens
tonart" är för något, à propos en novell av Anthony Burgess? Nu har jag
läst om novellen i fråga och kan utan problem hänga med i själva
berättelsen, men författaren-kompositören Burgess svänger sig med
musiktermer som jag inte riktigt förstår. Storyn går ut på att den
27-årige Debussy år 1889 ska komponera musik till det då nya
Eiffeltornet, en uppgift som fyller honom med djupaste olust.
Dessförinnan har han lyssnat till javanesisk gamelanmusik, en radikal
annorlunda musik än den europeiska. För att distrahera sig med annat
accepterar han ett uppdrag i London åt familjen Rossetti att tonsätta en
död broders dikter. Innan avfärden träffar han en schweizisk vän från
Genève som visar honom ett partitur av en helt okänd Satie (varom mer
nedan). Hur som helst kommer inte Debussy och Rossettis överens i
London, och vår hjälte bryter upp i vredesmod för omedelbar hemfärd. Av
en händelse stöter han i hotellet på en berömd och engelsktalande
landsman, poeten Mallarmé, på väg till Irland för efterforskningar om
den Edgar Allan Poe han djupt beundrar. Mallarmé tar Debussy med sig
till den gröna ön. De två lyckas i Dublin springa på en gammal och
grinig Browning vars lyra i princip tystnat och som för övrigt avskyr
Edgar Allan Poe. Vistelsen på Irland kan inte anses helt lyckad, men de
båda fransmännen rundar av vistelsen på en bordell innan de tar båten
tillbaka. Bordellen i fråga är tämligen lågklassig, men innehåller
åtminstone ett piano i salongen, låt vara brutalt ostämt. Efter att ha
utnyttjat en av flickorna slår han sig ned vid pianot, och med Saties
partitur, Wagners gestaltning av kollapser, gamelanmusiken, en
diskussion med Mallarmé huruvida Djävulen nog trots allt inte är något
än en faun och lite annat i bakhuvudet, når berättelsen sitt slut:
"Claude förstod inte. Men frasen som han hade spelat och nu upprepade
började med ett ciss, eller dess om Saint-Saëns föredrog det, och
slutade med ett G utan förtecken. En tritonus, det så kallade modus
diaboli. Men den behornade varelsen var inte djävulen. Han prövade det i
en högre oktav. Håll ut cisset och hoppa över C:et och gör en kromatisk
glidning ner till G. Där hade han det. Faunen spelade det på sin flöjt.
Det gick runt i huvudet på honom. Han snurrade runt på stolen och
ropade:
'Maître! Je l'ai trouvé!'
...
Tritonus. Den hånskrattade åt Eiffeltornet. Den hånskrattade åt alla det
mekaniserade och moraliserande samhällets lagar och påbud. Claude kände
en förfärande bävan och skräck. Dur- och mollskalorna slank undan. Man
kunde nämligen gå från ciss och till G antingen kromatiskt eller med
heltoner. Där fanns en ny skala, heltonsskalan. Tre fingrar på vita
touches, tre på svarta, och han spelade det från klaviaturens botten
till dess topp. Detta var inte Eiffeltornet.
...
'Jag har hittat faunen.' Och så spelade han. 'Hör här på första flöjten.
Och det här är Venus, tror jag.' Ett dessdurackord som omväxlade med --
vad skulle man kalla det? En sekundärseptima på G, med ess som
genomgångston? Läroböckernas terminologi gällde inte längre."
Så gick det alltså till när den nya tonvärlden upptäcktes. Om man får tro
vad Burgess fabulerat ihop.
Mycket riktigt ansågs (anses) djävulen bo i de svarta tangenterna:
"Pianots svarta touches som höjde skalan en halvton. Förbigåendet av de
vita touches, särskilt de si och fa som slog an den överstigande kvart
vilken var förbjuden i kyrkomusiken. Men den där överstigande kvarten
hade tämjts till komponenter i dominantseptiman."
Och så om Satie:
"'En liten karl som heter Satie. Mycket prydlig, fast han lever i det
mest förfärande snusk. Les Fils des Etoiles. Så ska den heta när den
blir färdig, säger han. Vad tycker du?'
'Det är omöjligt. Kvarter ovanpå kvarter ovanpå kvarter. Och där kommer
naturligtvis den överstigande med sitt salt och sin ättika.'
'Den djävulska? Med horn på skallen?'
Claude såg allvarsamt på honom och mosade sin caporal på sitt kaffefat.
'Är en faun diabolisk?'
'Omoralisk, amoralisk. Det beror på hur man ser det. Amoralisk, skulle
jag vilja säga.'
'Den där fördömda faunen.' Han tände en ny caporal och lät röken valrossa
ur näsborrarna. 'Den vackra och omöjliga faunen. Definitiv utgåva, säger
han. Inga fler förändringar. I La Revue Indépendente. Jag har gett Paul
Dukas ett exemplar. Har du hört Lombardis glose, som han kallar det?'
'I vilken salong har han spelat den?'
'Det minns jag inte. Det lät som Liszt. En illustration av varenda rad,
påstod han. Ren katastrof.'"
--
Marcus