Myten om Tyskland - Den Onda Nationen: Del 8

[Mikael Forsberg]

Myten om Tyskland - Den Onda Nationen: Del 8

Britternas planer att inta Norge

När Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland 3
september 1939 annonserade Sverige, Danmark, Norge och Finland
omedelbart sin neutralitet. Tyskland förklarade då att man lovade att
respektera detta men gjorde samtidigt klart att man inte skulle sitta
passiv om Storbritannien inte också respekterade neutraliteten. Helt
centralt för Tyskland var att man köpte 11 miljoner ton järnmalm från
Sverige som sedan transporterades till den isfria hamnen i Narvik. Lika
centralt som det var för Tyskland att säkerställa leveranserna, lika
centralt var det för Storbritannien att stoppa dem.

Altmark

Den 16 februari 1940 passerade det tyska fartyget Altmark genom norskt
neutralt territorialvatten. En brittisk jagare åkte upp på sidan,
bordade fartyget och började skjuta vilt mot den tyska besättningen.
Norge hade egna fartyg i närheten men de vågade inte ingripa och det
visade tydligt, för alla, att Norge saknade förmåga att upprätthålla
strikt neutralitet.

Skandinavien i centrum

Redan i oktober 1939 hade den tyska amiralen i marinen, Erich Raeder,
varnat Hitler för att Tyskland hade ett mycket svårt strategiskt läge
genom sitt beroende av järnmalm från Sverige för de fall britterna först
skulle komma att inta Norge. Han uppmanade redan nu Hitler att slå till
först. Skulle britterna komma först skulle det vara omöjligt att sedan
säkra hamnen i Narvik och Tyskland skulle då inte få tillräckligt med
järnmalm.

Quisling

Norge, liksom övriga Skandinavien var vid denna tid splittrat. Många
sympatiserade med Sovjet, andra såg dem som det största hotet, andra
sympatiserade med Tyskland och nationalsocialismen, medan andra stod
närmare Storbritannien, USA och Frankrike. De flesta människor, folket,
oavsett politisk hemvist, såg främst att det egna landet hölls utanför
en konflikt. Som vanligt finns i toppen av varje samhälle ”eliter” som
har sin egen agenda och egna lojaliteter och försöker påverka i den
riktning som är förmånlig för det egna intresset. Både Tyskland och de
allierade hade också sina egna agenter i varje land, dels för att
informera, dels för att påverka.

En av dem var majoren i norska armén Vidkun Quisling. Han var son till
en pastor och tillhörde en av de mest prominenta familjerna i Telemark.
Han fick medalj av Storbritannien för sina insatser under den stora
svälten i Sovjetunionen under 1920-talet och var också försvarsminister
i Norge 1931-1933. Han hade sett fasorna med Bolsjevismen och var
medveten om den judiska makten. Han var ledare för ett politiskt parti,
Nationell Samling, och var i grunden främst patriot som önskade skydda
Norge både från Bolsjevismen och Liberalismen (idag
globalismen/kulturmarxismen). Hans syn var att det var Tyskland som bäst
kunde hjälpa Norge stå fri från båda och sympatiserade därför med
nationalsocialisterna.

Quisling hade kontakter med bl.a. Alfred Rosenberg och själv föreslagit
att Tyskland skulle inta Norge först, innan britterna gjorde det, och
att han då skulle kunna leda en ministär. Hitler var tveksam, dels såg
han de skandinaviska folken (liksom det brittiska) som tillhörande samma
folk, dels önskade han inte i onödan dra in fler länder än nödvändigt i
konflikten.

Hitler hade inga planer på världsherravälde

Vi har alla fått lära oss i skolan att Hitler hade planer på
världsherravälde men det stämmer inte. Det var inte för att lägga under
sig Norge och Danmark som Tyskland invaderade länderna, utan för att
säkra upp järnmalmen och hindra brittiska attacker från norr. Hitler
hade uttryckt intresse att expandera österut för att komma åt den
bördiga ryska jordbruksmarken. Han hade också uttalade ambitioner att
Tyskland skulle få tillbaka sina kolonier, de man blivit av med efter
första världskriget. Att han önskade göra Tyskland till en stormakt
råder det ingen tvekan om. Den ambitionen var dock inget unikt tyskt
utan fanns också hos t.ex. Sovjetunionen, Storbritannien och USA.

Ständiga rapporter

Tyskland hade fått allt fler rapporter från olika källor och länder att
Storbritannien förberedde att slå till mot Norge. Rapporterna kom från
Norge, Sverige, Finland, Schweiz, Sovjet och Frankrike. Tyskland fick
den 8 april 1940 rapporter om att britterna minerade norska farvatten.
Några menade att det var ett verkligt anfall britterna nu planerade
medan andra ansåg, bl.a. Sverige, att britterna försökte lura Tyskland
att slå till först i södra Norge. Då skulle britterna sedan ha en
förevändning att inta Narvik högre upp.

Beslut togs att Tyskland skulle slå till mot norska kusten 05:15 den 9
april 1940. Man skickade iväg ett antal transportfartyg där man dolde
vapnen under ett lager av kol. I planen ingick att också inta Danmark
för att komma åt flygfälten i de norra delarna.

Norrmännen reagerade med ilska på den brittiska mineringen som skedde 8
april vilket fick Erich Raeder att tillfälligt hålla tillbaka sin order
att de tyska fartygen skulle segla in mot kusten under brittisk, falsk,
flagg (man förstod att den norska ledningen inte var lika fientligt
inställda till britterna) men senare på kvällen kom en rapport om att
brittiska jagare sänkt ett tyskt fartyg, Rio de Janeiro, utanför den
norska kusten. Det var nu en kamp om tiden.

Invasionen

Danmark blev överrumplade och gav upp utan större motstånd. Tyska
fallskärmsjägare intog flygfältet i Stavanger. Fem divisioner
fallskärmsjägare landade på Fornebu flygfält och en mindre tysk armé
marscherade, till musik, in mot Oslo. Fartygen på väg in mot norska
kusten mötte häftigt motstånd, dels från norskt artilleri, dels från
brittiska u-båtar. Hälften av alla tyska fartyg gick under och nu kom
rapporter om massiva landsättningar av brittiska fallskärmsjägare i hela
Norge. Hitler, som förstod hur viktigt det var att lyckas, fick nu ett
nervöst sammanbrott.

Norge måste säkras upp till varje pris och order gavs att brittiska
trupper måste slås ut var de än hade landsatts och detta oavsett
konsekvenserna för civilbefolkningen. Hitler blev mer och mer nervös och
började nu tänka att slaget var förlorat. Han gav order om att trupperna
skulle överge Narvik men arméchefen Alfred Jodl vägrade skicka ut
ordern. Tyskland hade inte ett överläge men man var först att inta de
strategiskt viktiga lägena. Britterna landsatte ca: 12000 man i Norge,
tyskarna ungefär lika många.

Britterna hade planerat att slå till först

I Lossberg togs brittiska soldater till fånga. Där fann man dokument som
visade att Storbritannien planerat att slå till 2, 6 och 7 april och
redan landsatt trupper i Norge när Tyskland slog till 9 april. Fångarna
fördes till Berlin där man höll förhör och kontrollerade dokumentens
äkthet. Allt visade att man endast hunnit före britterna med några
timmar. Detta innebar också en propagandaseger för Tyskland som nu kunde
visa för världen att man gjorde rätt som tog beslutet att invadera Norge
och Danmark, innan britterna han dit. Järnmalmen var nu säkrad.

Tyskland kom sedan att befästa segern och Quisling installeras som
tillförordnad ledare. Den norska kungen med familj och den sittande
regeringen flydde till London där man upprättade en regering i exil.

Medveten förlust?

En av de mer intressanta aspekterna i denna händelse är att den som var
ansvarig för att britterna förlorade var Winston Churchill. Han
tillhörde den fraktion som önskade ett totalt krig mot Tyskland och var
framburen av gruppen The Focus, en grupp tillhörande City of London. Den
sittande premiärministern, Neville Chamberlain, som var tveksam till ett
större krig mot Tyskland, var den som fick ta på sig allt ansvar för
nederlaget. Ett ödets ironi gjorde därför att Chamberlain fick avgå men
efterträddes av Winston Churchill. Många ställer sig idag frågan om
förlusten rent av inte var planerad för att vinna denna viktigare seger
där Churchill blev Storbritanniens nya ledare? Kanske önskade t.o.m.
mäktiga intressen att Tyskland skulle ha fortsatt tillgång till
järnmalmen? Krig är som bekant lönsamt och den totala segern kunde
endast nås om Tyskland fullständigt krossades, vilket inte kunde ske om
de själva saknade förmåga att kämpa emot.

Slutsats

Tyskland intog inte Danmark och Norge för att göra länderna till
underkuvade diktaturer där folket skulle plågas och torteras, som vi
fått lära oss. Det var inte heller för att någon ambition fanns för
världsherravälde. Det var för att skydda försörjningen av järnmalm. Man
han före britterna endast med några timmar. Hade britterna kommit först
är det troligt att tillgången på järnmalm från Sverige stoppats. Detta
är historiska fakta som ärliga forskare är eniga om. Vad man är mer
osäker på är varför Storbritannien förlorade?

http://friasidor.is/britternas-planer-att-inta-norge/


---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus