Myten om Tyskland den Onda Nationen: Del 7

[Mikael Forsberg]

Myten om Tyskland den Onda Nationen: Del 7

Efter de ”revolutioner” som följde i Europa 1848 lyftes alla tidigare
restriktioner för judarna. I Tyskland fick man samma rättigheter som
andra tyskar, utom inom tyska myndigheter. Judarnas enastående förmåga
att arbeta tillsammans för sitt eget bästa gjorde att man, också här,
tog sig uppåt i samhället. Fria Sidor har tidigare spårat detta till att
de har en tradition av att utbilda sig, drar sig till städerna, där
makten finns, ägnar sig åt handel och bankverksamhet men också att man
håller samman inom gruppen. Det är inget fel med det men om ett team
spelar som ett lag medan det andra inte gör det, inser vi ganska snart
vad som händer.

Veimarrepubliken (1919-1933)

Kaiser Willhelm hade hållit judarna utanför politiskt inflytande. Efter
Tysklands förlust i första världskriget kom så detta att ändras. I
samband med den rakt igenom judiska ”ryska” revolutionen översköljdes
Tyskland med s.k. Östjudar. Eftersom det var judar som vunnit kriget mot
Tyskland så satte man nu sina egna på alla viktiga positioner. Chefen
för Migrationsverket var en jude – Herr Badt. Då andra länder i Europa
hade kvar sina restriktioner att ta emot judar fick östra Tyskland,
Ostpreussen, ta emot en oproportionerligt stor andel.

Tyskarna brukade av tradition se på förmåga när de tillsatte tjänster,
valde vilka de skulle anlita eller göra affärer med men för judarna
handlade det om sammanhållning. De valde inte främst efter förtjänst
utan efter etnicitet. Därmed inte sagt att de som blev tillsatta saknade
erforderlig förmåga men poängen är att det var av sekundär betydelse.
Detta sågs allra tydligast i de företag som judarna själva
kontrollerade. Vanliga tyskar hade inte alls lika lätt att bli
befordrade. Vi har sett detta i Ryssland, i Tyskland och inte minst idag
i USA. Ska vi vara rättvisa så gäller detta beteende, klan-kulturen
finns hos många etniciteter, inte bara judar men det var de som då var i
Tyskland.

Sir Arthur Bryant, en brittisk välrenommerad historiker, skrev:

”Judarna utgör 1% av befolkningen men kontrollerar 57% av handeln med
metaller, 22% av handeln med spannmål, 39% av textilhandeln. Mer än 50%
av handelskammaren i Berlin var judar. 1200 av 1474 av medlemmarna på
börsen i Berlin var judar. Tyskt finans- och bankväsende var helt i
händerna på dem. Deras inkomster var i genomsnitt 3 gånger så höga som
tyskarnas. 1928 avslöjades det att enbart 15 judar hade upptagit 718
styrelseplatser i olika företag.”

I Berlin, Frankfurt, Cologne och Breslau hade de 50% av alla
toppositioner i näringslivet medan endast 2% var arbetare. Det
Socialdemokratiska partiet hade 39 representanter, varav 38 var judar.
Av medlemmarna i Arbetarnas Utbildningsförbund var 81% judar. Av 29
större teatrar leddes 23 av judar. 75% av alla hade skrivits av judar.
1931 gjordes 144 filmer, 119 av manuskripten var skrivna av judar medan
77 av filmerna hade producerats av dem. Av universitetslärarna i medicin
i Berlin var 45% judar, i Göttingen 34% av alla professorer i matematik,
47% av alla lärare inom juridik. 40% av alla advokater var judar,
beroende på stad. 30% av alla läkare. I sjukhusen i Berlin var 60% av
läkarna judar.

Dr. Nahum Goldmann skrev i sin bok 1980:

”Judarnas historia i Tyskland 1870-1933 är förmodligen den mest
ärofyllda stigning till toppen som någonsin har åstadkommits av någon
del av det judiska folket. Huvuddelen av judarna assimilerades aldrig
utan var mer judiska än judar i andra europeiska länder.”

Det var faktiskt detta som nationalsocialisterna i Tyskland påpekade.
Judarna hade helt enkelt tagit över hela Tyskland efter första
världskriget och de förblev judar och inte tyskar. Tyska folket kände
sig förrådda. De såg att det var judar som fördelat bytet efter första
världskriget och kryddat anrättningen med ”ett hem för judarna i
Palestina”, de såg att det var judar som låg bakom ”revolutionen” och
Bolsjevismen i Ryssland och också försök till revolution i Tyskland. De
såg att hela sitt land nu, till följd av kriget, inte längre var deras.
Lägg till detta sedan de fruktansvärda villkor man påtvingats efter
kriget. Det är skrämmande att vi idag inte får visa på verkligheten för
det är den främsta förklaringen till varför tyska folket försökte resa sig.

Dr. Nahum Goldmann var en fanatisk sionist och han utpekades av det
nationalsocialistiska Tyskland som kommunist. Han utvisades 1935 och
emigrerade till USA, var annars. Där hjälpte han juden Rabbinen Stephen
Wise att etablera ”World Jewish Congress” som kom att bli en av de
organisationer som skulle ägna sig åt sensationella men falska
berättelser om tyskarnas övergrepp på judarna.

Förfallet

I Tyskland under Veimarrepubliken attackerades allt som var tyskt. På
teater, på film, i tidningar, överallt slog man ner på den tyska
kulturen och tyska ideal. Inte bara tyskar attackerades, utan även
kristendomen. Det var nu som Berlin fick ett världsrykte att vara
dekadensens stad. Tyska folket kände ingen mening med livet, de hade
skurits av från sina traditioner, sina rötter och sin kultur. De
tidigare normerna och reglerna gällde inte längre. Hela samhället befann
sig i upplösning medan vissa firade i Champagne.

Judiska spekulanter blankade (låna för att sälja något man inte har) den
tyska marken sjönk som en sten vilket i sin tur orsakade galopperande
inflation och gjorde det ännu svårare för tyskarna att betala
krigsskadestånden. Till slut fick man ta en skottkärra full med sedlar
för att kunna köpa en limpa bröd. Medelklassen var nu utraderad.
Besparingarna uppätna av inflation. Mord och våld prydde tabloiderna och
begreppet ”Lustmord” lanserades. Döttrar från en gång respektabla
familjer kunde nu ses som prostituerade på gatan. Även sönerna kunde ses
sälja sin kropp för att överleva. Kvinnor klädde sig som män och
tvärtom. Nakenhet fanns överallt. Judar kontrollerade hela kedjan i
prostitutionshandeln. Folket svalt. Barnen led fruktansvärda kval.

Det är ingen ”konspiration” att de förhöll sig på detta sätt. Inte
heller att många judar var kommunister. Tyska folket var väl medvetna om
det folkmord som de judiska Bolsjevikerna höll på med i Ryssland. De såg
vad kommunismen stod för. Man hade dock med nöd och näppe undvikit samma
öde, mycket tack vare ”Freikorps” – frivilliga soldater och officerare
som återvänt från första världskriget och som avstyrt det kommunistiska
övertagandet av Tyskland. Det pågick ett krig, egentligen mellan judar
och tyska folket. Judarna under täckmanteln av kommunismen, genom sin
kontroll av banker och företag och kulturella inrättningar och fria
tyska medborgare som började organisera sig.

Freikorps avstyrde försök till kommunistisk revolution i Tyskland

Daily Mail i London skrev 10 juli 1933:

”Den tyska nationen hade snabbt fallit under kontroll från främmande
element. Innan Hitler kom till makten var det 20 gånger så många judar
inom regeringen som det var innan första världskriget. Israeliter och
deras internationella kompanjoner hade tagit plats inom alla delar av
den tyska administrationen”.

Var tyska folket onda som ville ha tillbaka sitt land? De lagar man
antog 1933 hade som enda syfte att ge tillbaka Tyskland till tyska
folket, eftersom det olagligt tagits över som en direkt följd av första
världskriget. Judarna erbjöds att vara kvar men nu skulle tyskarna få
tillbaka sitt land. Den judiska lobbyn gillade det inte utan förklarade
krig mot Tyskland samma år.

Serien bygger på en av de bästa böcker som skrivits som förklarar det
mesta från före första världskriget till efter – ”The Myth of German
Villainy” av Brenton L. Bradberry. Köp den innan den förbjuds.

http://friasidor.is/myten-om-tyskland-den-onda-nationen-6/


---
Detta e-postmeddelande har sökts igenom efter virus med antivirusprogram från Avast.
https://www.avast.com/antivirus