Barns existentiella frågor

[mia]

De naturvetenskapliga frågeställningarna leder ibland in i diskussioner om liv, död, etik och människans plats i universum. Hur bemöter man barns existentiella frågor?

[emmaev...@gmail.com]

Jag tror att det är viktigt att bemöta barns existentiella frågor och att ta tillvara på de tillfällen som ges att hjälpa eleverna söka svar på dessa. När en fråga uppkommer kan det vara ett bra tillfälle att låta eleverna själva leda diskussionen med hjälp av deras förkunskaper och vardagsföreställningar, man kan som lärare hjälpa eleverna genom denna diskussion med produktiva frågor.

[camilla.an...@gmail.com]

Jag håller med dig Emma i det som du skrivit, samtidigt som jag tror att det är viktigt att man som lärare inte skapar mallar för rätt eller fel, eftersom vi lever i ett samhälle där vi är fria att tycka och tänka som vi vill. Dock tror jag att man kanske är lite rädd för att diskutera vissa svåra frågor med barn eftersom man gärna vill skydda barnen från det ”onda”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att man inte mörkar sanningar för barnen, eftersom jag tror att barnen/eleverna tidigt har föreställningar och funderingar kring existentiella frågor.

[jassm...@gmail.com]

Men samtidigt funderar jag över hur mycket ska man berätta för barnen? Man får känna av gruppen mycket och se hur elevgruppen funderar kring de frågor som uppstår i disskussionerna.Låter man barnen leda samtalet då blir det lite på deras nivå automatiskt. Jag tror att man måste låta barnen tro på vad de tror på och förklara att det finns olika sätt att se på tex döden döden.

[reneece...@gmail.com]

Man måste ju också vara noga med att ta reda på barnens egna erfarenheter, då det kan bli oerhört jobbigt att prata om döden osv ...för exempelvis de barn som har nära anhöriga som har gått bort eller som har en svår sjukdom. Man måste närma sig sådana frågor för dessa barn på ett oerhört känsligt och genomtänkt sätt och då kanske det inte alltid är så lämpligt att låta barnen i gruppen "äga frågan".

[catarin...@gmail.com]

Jag tror att man som vuxen ska svara så rakt och ärligt som möjligt på barnens frågor. Att barn inte bör stängas ute från information om vad det är som har hänt (ex, döden) utan istället tillåtas delta. Vi vuxna har svårt att prata om döden med barn, men det är något som vi måste bli bättre på, just för att underlätta hanterandet av sorg för barnen. Det är inte alla barn som ställer frågor, utan vi vuxna måste uppmuntra barnen till att prata och fråga om det som hänt.
Skolan har stor betydelse för ett barn som sörjer, därför är det viktigt att pedagoger visar hänsyn till det som hänt och bidrar till att underlätta skolsituationen för eleven.

[camilla.an...@gmail.com]

Självklart måste man se till barnens erfarenheter och hur deras personliga situation ser ut. Vissa barn kanske inte vill ta upp frågor om döden om någon nära gått bort, så som du skriver. Samtidigt har jag egna erfarenheter av barn som känt sig väldigt lättade och väl till mods av att ha fått tillfälle till diskussioner kring döden och andra "känsligare ämnen", eftersom många andra i deras omgivning trott att barnen inte velat prata om det - o därför har de inte fått något bra tillfälle att prata av sig.

[berggre...@gmail.com]

Jag tor också det är viktigt att som lärare ha bra kännedom om barnen och vad de har för erfarenheter om tex döden. Barn reagerar olika och har olika erfarenheter om döden och då är det tror jag, viktigt att barnen är trygga med varandra och läraren. Tror också som andra skrivit att läraren möter barnens existentiella frågor när de kommer och att som vuxen / lärare är rak och ärlig i sina svar. Barnen kan diskutera med varandra med stöd av läraren. Jag anser att läraren måste känna sig trygg i ämnet och kunna ge barnen enkla svar och inte " krångla" till det för barnen. Hanna Berggren

[Emelie Hermansson]

Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att föra in lite religion i bemötandet av barns existentiella frågor, att olika religionen hävdar olika vad gäller liv, död, etik och människans plats i universum och att ingenting behöver vara "fel", utan man har rätt att tycka och tänka vad man vill om det. Genom att belysa olika teorier genom olika religioner tror jag att de flesta barnen sedan också vågar att bidra med egna tanka om existentiella frågor.

[catarin...@gmail.com]

Visst är det så för att kunna förstå ett barn så krävs det att man förstår hur barnet tänker och att man som pedagog är väl medveten om att i en barngrupp finns det ett antal olika sätt att tänka om det mesta. Det gäller att visa respekt för barnets fulla människovärde och integritet och att barnet ska betraktas som expert på sin egen situation. Detta innebär att vuxna ska synliggöra och sträva efter att förstå barnet och alltid utgå från barnets bästa. Det finns många olika sätt att ställa frågor till barn för att få dem att uttrycka sina känslor och tankar om ett specifikt innehåll, men det är barnens svar som är av störst betydelse för hur samtalet kommer att utvecklas.

[Amanda Ekvall]

Jag håller med Hanna. Det är så viktigt att känna eleverna och veta hur de tänker innan man tar upp ett sådant här ämne. Det kan vara så känsligt för en del elever medan andra kan diskutera mer fritt omkring det. Då kan det även vara bra att man som lärare är förberedd på att kunna svara på elevernas frågor, eller i alla fall stödja deras tankar och få eleverna att reflektera över dem.

Jag håller även med Emelie om att man kan ta med andra ämnen när man diskuterar sådana här frågor. Där kan eleverna få en bredare syn på deras frågor och tankar samtidigt som de får kännedom om hur kanske andra barn/människor i världen tänker. Även att använda människors olikheter som en styrka.

[emmaev...@gmail.com]

Jag håller med er andra om att det är fördelaktigt att arbeta ämnesövergripande (ex. NO, historia, religion osv) och tycker personligen att man bör göra så om möjlighet finns, dock förutsätter detta att man har den behörigheten som lärare - alt. kan planera arbetsområden tillsammans med annan behörig lärare, vilket jag förståt inte alltid är så lätt eftersom många lärare verkar vilja styra sin egen planering. Har någon erfarenmheter eller tankar kring detta? Det kanske var lättare "förr" att arbeta ämnesövergripande, nu vill ju skolverket dock ha ämneslärare även i lågstadiet.

[xinah...@gmail.com]

På min VFU fick jag en gång frågan "vad händer när man dör?". Jag blev lite ställd och funderade på hur jag skulle svara. Oavsett vad jag tror behöver inte det betyda att det är så. Dessutom finns det inte ett allmänt svar för vad som händer. Jag tror att man i sånna här situationer måste vara rak med vad man själv tror men samtidigt förklara att det finns många sätt att se på det och att ingen har bevisat om det är si eller så. Östman i Elfström (2008) menar att grupparbeten där eleverna får tid och rum att diskutera gynnar lärandet. I detta fall kan man fråga vad eleven tror och låta de diskutera detta i mindre grupper för att sedan prata om det i helklass.

[idacarol...@gmail.com]

Mycket bra och intressant fråga kring hur man ska bemöta detta. Och jag har läst alla andras tankar också. Och samtidigt undrar jag, VARFÖR är vi så rädda för att ge konkreta svar? Även om barnen är små tror jag inte att de saknar förståelse för det hela. Exempelvis, min brorsdotter, som är 2½år vet att hennes gammelmormor är i himlen och att hon bor där nu. Anledningen till att hon har den förståelsen måste ju givetvis bero på att hennes omgivning inte smusslar med sanningen, eller hur?

Givetvis är det svårt att veta hur man ska svara på frågor i stil med: "vad händer när man dör?" eller "blir allting bara svart när man dör?". Men som någon skrev innan, är det ju då viktigt att man faktiskt förklarar för barnen/eleverna vad man själv tror och även poängterar att detta är det JAG tror och att det förmodligen inte finns något korrekt svar. Vore inte förresten en idé att faktiskt försöka prata om sånt här lite oftare i skolan? På så vis kanske eleverna inte känner en sådan rädsla som de gör, inför döden och dödsfall inom den närmsta kretsen.

Sedan tror inte jag att vi som blivande lärare måste ha insikt i varje elevs förhållande till exempelvis döden, utan istället ha i åtanke att man ska behandla och bemöta alla barn lika. Även om man vid något tillfälle vet att en elev varit med om något tragiskt, kanske man inte ska klappa denna eleven på ryggen hela tiden, utan att man istället samlar alla elever och pratar om existentiella frågor. Jag tror att om man skulle peka ut någon, skulle detta bara förvärra situationer.

Tankar på detta? ;)
/ Ida

[elinkar...@gmail.com]

Det här är en väldigt svår fråga men jag tänker så här. Många har skrivit att när det gäller "vad som händer efter döden frågor" så är det som lärare bra att säga vad man själv tror. Men det håller inte jag med om. Jag tror att det beror på åldern och hur moget barnet är. Tex när ett förskoleklassbarn frågar mig vad som händer efter döden, när hon/hans mormor precis gått bort. Ska jag då svara att jag tror att man bara försvinner att man inte finns mer. "Din mormor finns inte mer, hon är borta". Nej så hade jag inte kunnat säga, jag hade nog "ljugit" för barnet och sagt att hon/hans mormor är i himmelen eller på någon fin plats där man kommer mötas tillslut. Tänk vad hemskt att höra som ett litet barn att din mormor finns inte mer. Därför tycker jag att man inte ska säga vad man tror om man tex inte tror på himmelen då.

Det är ju självklart viktigt att eleverna får ta del av varandras tankar och idéer. Som lärare är det viktigt att visa att det är okej att tro på vad man vill och att man alltid har med sig att det är lätt att påverka små barn.

[Lena Askerlund]

Det är nog bra att diskutera existentiella frågor så naturligt som möjligt för både död och liv är en ingrediens i detta. Att tassa på tå eller avstå för att skona elever tror jag kan bidrar till oro. Djur och växter dör också och det kan vara en inkörsport att svara elever eller starta diskussionen i denna fråga med eleverna.

[lotten....@gmail.com]

Jag har haft några diskussioner om döden när jag vart ute och jobbat. Jag har då bemött barnens frågor på deras nivå så naturligt som möjligt. Man får helt enkelt försöka läsa av barnet hur mycket hen vill prata om det. Tror inte man ska "tvinga" fram en diskussion bara för att.
En 9-årig pojke frågade till exempel "Undra hur det känns när man är död?!" i samband med att det var en begravning mitt emot skolan. Jag svarade att jag vet inte riktigt, för det gör jag ju inte även om jag har mina tankar om vad som händer. Jag frågade vad han trodde. Han funderade ett tag och sa att det nog bara är som att man sover hela tiden. Han var nöjd så och fortsatte sedan med nått annat. Jag ville inte påverka honom med mina tankar för barnen måste ju ha rätt att tro på det dom vill.

[sara.kjo...@gmail.com]

Jag håller med Lotten om att det är viktigt att vara inkännande när det gäller hur mycket barnet vill prata om svåra frågor som t.ex. döden. Många barn är nog precis som pojken hon gav exempel på nöjda med enkla antaganden och det märker man nog om man är observant som lärare.
Jag tror att det försvåras av att även många av oss vuxna har svårt att prata om de här frågorna. Vi har växt upp i ett samhälle där vi har varit väldigt trygga och sjukvården har utvecklats enormt och kan bota/lindra många sjukdomar idag. Även det faktum att många av oss som lever i Sverige idag har valt att inte tro på en särskild religion påverkar säkert vår egen osäkerhet kring vad som händer efter döden. När kyrkan hade en starkare position och de flesta var troende fanns det mer "färdiga" svar att luta sig mot.
Hur som är det viktigt att låta frågorna få luftas då det aldrig är bra att tabubelägga frågor.

[catarin...@gmail.com]

I vår kultur har vi svårt för att på ett naturligt sätt prata med barn om döden. Vi kan prata om att gamla människor dör och att djur dör, men att prata om föräldrar eller barn som dör är alltför svårt för oss. En förlust av en förälder eller ett syskon innebär en förlust av så många saker för ett barn, familjen innebär en trygghet. Vid en förlust av mamma eller pappa så rubbas hela trygghetskänslan för ett barn. När barn ställer frågor till oss om döden så har vi en benägenhet att trassla till förklaringarna. Kan det vara så att vi gör en mängd ombeskrivningar bara för att dölja vår egen ångest inför döden? Men barn märker vår osäkerhet. Sorg är svårt och ibland vill man kanske helst bara låtsas som om det inte fanns någonting som heter sorg. Men sorg finns och förr eller senare i livet drabbas vi alla av den. Det är viktigt att förstå, liksom att det finns olika vägar genom sorgen.

[wogg...@gmail.com]

Jag tror som många andra nämnt att det är hur vi själva känner inför döden, skapelsen, livet och andra existentiella frågor som påverkar hur vi pratar med barn om dem. Som du säger är många rädda för att svara på sådana frågor, ofta på grund av en rädsla att svara fel. Vilket egentligen är väldigt svårt eftersom det inte finns några klara svar på dessa frågor. Jag tror att det är viktigt att vi försöker bryta detta genom att tala om det mer med barnen och på ett mer respektfullt sätt. Barnen måste få veta att det inte är något konstigt att prata om och att alla har rätt till sin tro och sin åsikt.

[tomc...@gmail.com]

Jag har under tiden jag läst era inlägg trott att jag tycker på ett visst sätt ang. hur man pratar om liv och död med barn, men många av er har erfarenheter och tankar som jag inte ens funderat på, kloka tankar. Min favorit kommentar till mina barn gällande många saker är - alla tycker olika ibland och det är ok.

När det gäller döden så vet ingen vad som händer,men att människor vi älskat bara "försvinner" är förödande. När det kommer till föräldrar som förlorar sina barn eller när någon lämnar oss alldeles för tidigt kan sorgen bli oumbärlig.

Det som jag själv mött av död och sorg, är att det är vuxna som fastnar i sorgen och att barn har lättare att leva i nuet och inte gräva ner sig i minnen och rädsla för framtiden. Jag tror vi har mycket att lära oss av barn... Deras tankar är viktiga att lyssna till oavsett vart deras fantasi eller tankar om verkligheten bär hän. Kanske kan man samtala om det motsatta, vart var vi innan vi föddes?

[magnuss...@gmail.com]

Det är väldigt intressant att läsa era tankar och erfarenheter om hur man kan möta barnens tankar på ett bra sätt!!
Jag har samma åsikt som de flesta av er. Att man får möta barnens egna tro på vad som sker efter döden. Det tror jag blir ett mycket mer givande, intressantare och mer passande samtal än om man som lärare skulle svara vad man själv tror händer efter döden.

[Anna Alfredsson]

Tänkvärt tycker jag är, precis som någon nämnt tidigare, att vi vet ju faktiskt inte vad som händer med oss efter döden. Jag tror att de kan vara nyttigt att lyfta detta för barnen, att ingen vet ju faktiskt vad som händer ännu. Kommer detta på tal kan man skapa en diskussion i klassen som jag tror kan vara mycket givande.

[annale...@gmail.com]

Hur man bemöter barns existentiella frågor i skolan beror på vad som hänt. Har en elev förlorat någon nära och kär får man givetvis ta hänsyn till om personen vill samtala om det eller inte. Sorgearbete tar tid och fungerar olika för olika personer. Vissa vill prata sig igenom sorgen och andra inte.

Om man för en mer allmän diskussion i klassen (då inte någon sörjer) om döden, tycker jag att det "xina" skrev om (Östman i Elfström (2008) som menar att grupparbeten där eleverna får tid och rum att diskutera gynnar lärandet) att diskutera i smågrupper för att sedan tala om det i helklass är bra. Vad händer då man dör? Finns det ett dödsrike, himmel, helvete, Nangijala eller som prästen säger att av jord är du kommen och jord ska du åter bli? Det är frågor som inte har något rätt eller fel svar. Alla har sin personliga tro i detta och då kan man använda sig av människors olikheter som en styrka, såsom Amanda skrev tidigare.


Hemma i köket har jag en ålderstrappa hängande. På den finns en text på gammelsvenska som säger att: "Människan av kvinnan född, lever en liten tid och är full av orolighet, växer upp som ett blomster och faller av, flyr bort som en skugga och bliver icke". Ja, hur är det, vad händer? Ingen som vet.

Personer som inte är religiösa blir ibland religiösa på ålderns höst. Vad kan det bero på tror ni?

"Tomc" tyckte att man skulle kunna samtala i klassen om var vi var långt innan vi föddes för att vända på steken. Döden verkar tragisk för många så det är ett muntrare alternativ tycker jag.

[sass...@hotmail.com]

Jag anser att man möter barnen med respekt och att ta deras frågor på allvar och svara efter sin egen övertygelse. Att det är okej att tycka olika om det är fallet. Barnen har sin bakgrund och historia med sig och erfarenhet om olika trosuppfattningar och lära.

[Rasmus]

Existentiella frågor är alltid svårt, särskilt svårt brukar det vara att prata om döden med barn. Min kära mor som är lärare i F-3 var med om att en elev i klassen gick bort. "Innan man pratar med barnen om det så är det viktigt att man själv får pli på sina känslor så att man orkar ta upp det med barnen", berättade hon för mig, och jag kan bara hålla med henne. Jag kan själv föreslå en bok som tar upp mycket om existentiella frågan att t.ex. förlora sitt husdjur. Boken heter: Adjö herr Muffin och är anpassad för lite yngre barn. Den rekommenderar jag starkt. Men jag måste varna alla som är rädda för att fälla en tår.

[reneece...@gmail.com]

Håller med dig om att vara lyhörd inför barnens eventuella sorgearbete innan man öppnar frågan helt, om frågan tas upp och det finns sörjande elever måste man vara vara medveten om att de kan behöva professionell hjälp i form av kurator el dyl, ifall de inte klarar av att prata eller lyssna. Som du också sa om det inte finns sörjande elever, så tror jag absolut att det är bra att lyfta frågan.

[joelsson...@gmail.com]

Jag håller helt med i att det krävs en inblick i klassen arbetar med och kunskap om eleverna. Ingen elev skall behöva känna sig utpekad eller på något sätt uppleva undervisningen som jobbig.
Jag vill även spinna vidare på vad någon tog upp angående att vi har mycket att lära av barn. Det kan vara väldigt lärorikt men också väldigt kul för oss pedagoger att höra vad barnen har för tankar och idéer om dessa frågor. Ibland känns det som vår egna kreativitet och fantasi har blivit så påverkad av omgivningen att den inte längre "fungerar". Då kan barns idérika och fantasifulla tankar vara guld värda och ge oss pedagoger något att tänka på.

[Yvonne Persson]

Efter att ha läst igenom tråden kan jag bara konstatera att jag håller med de flesta här om att man som lärare får känna av situationen och anpassa sitt svar efter eleven. Jag är själv inte säker på vad jag tror i frågan och skulle nog inte välja att säga till en elev att man kommer till himlen när man dör som om det vore fakta. Jag tror att jag skulle fokusera på att försöka diskutera med eleven och fokusera på dennes tankar, men det finns ju inget rätt eller fel så jag tycker att man kan dela med sig av sina tankar också (om man är bekväm med det)för att visa att man inte tar avstånd från frågan, då är det nog lättare för eleven att också våga öppna upp sig.
Något man kan tänka på är att oavsett om det finns himmel, paradis eller liknande efter döden så lever man vidare i minnena hos de som man betytt något extra för.

[majda...@gmail.com]

Jag anser att det är viktigt att man som pedagog upprätthåller ett neutralt förhållningssätt och precis som Emma skriver, låta eleverna leda diskussionen. Jag anser att man bör ge eleverna utrymme att genom diskussionen ta del av varandras tankar och tidigare erfarenheter. Som lärare kan man syra diskussionen i rätt riktning och sedan låta eleverna själva leda. Man kan sedan förklara att de finns många sätt att se på vissa fenomen ( och sedan kanske förklara några av dessa för barnen, teorier med mera ) men avsluta med att varje människa får tycka vad de vill och att de egentligen inte finns något rätt och fel gällande dessa existensiella frågor.

[majda...@gmail.com]

Camilla skriver att man som lärare många gånger kan känna sig obekväm när de kommer till dessa frågor då man vill skydda barnen från de "onda". Jag har vid ett antal tillfällen stött på detta ute i praktiken och anser att det är fel av en lärare att undvika en del diskussioner på grund av denna anledning. Vi har ett samhällsuppdrag som säger att vi som pedagoger bör förbereda våra elever inför samhället. Därför bör dessa diskussioner inte ignorerars eller undvikas utan istället ges utrymme för men tanke på att detta är naturliga funderingar hos ett barn och de förr eller senare kommer att stöta på detta ändå!