Hej på er!
Jag passade på att skriva några rader om hur jag och Per haft det i Glentress, Skottland i helgen. Utan att gå händelserna allt för mkt i förväg, kan nog både jag och Per skriva under på att vi upplevt mountainbike- och stigbyggarhimlen. Och vi fick dessutom med oss varsin McLeod med oss hem!! Nu tror jag att Per kanske sitter och knåpar på en lite mer stigbyggarinriktad text att lägga på bloggen, men eftersom jag redan skrivit ett par hyllmeter hyllningar till Glentress, tänkte jag dela dem med er. Skickar med ett par fina bilder som Per tagit också (gissar också att Per har bättre på lut hemma i stugan).
Jag har inte fått ihop någon schysst youtube-film ännu, men kastade upp en snabb film direkt ur kameran (den är på 250Mb, så håll ut), som jag lade på http://niglas.se/minchmoor.html , det är en liten snutt till nedförsbacke från fjället Minch Moor som fick oss nästan att få hjärnblödning. Ja, ni ser nog själva... Här kommer berättelsen!
”Nu har vi haft vår första dag i Glentress Skottland. Per Hagdahl från
Falun, Erik Appelqvist Stockholm och så jag. Länge har man funderat och sett
fram emot hur stigarna ska se ut och hur allt ska funka med att ta sig hit och
bo, äta osv. Det skulle visa sig att inga av ens föreställningar var ens i
närheten av hur det blev.. Först och främst var resan en baggis. Bil till
Skavsta från Falun, 2h flyg till Edinburgh och så bil upp till Peebles som tog
40 min. Visserligen en riktig skräckupplevelse att köra vänstertrafik trött,
sent på kvällen och inte alls veta vart man skulle, utan fick lita på gps hela
tiden. "Det är nog den avfarten hon menar!". "Nej hon menade
DEN!! Åååhh, nu får vi vända nånstans! Se upp, här kommmer en och ska köra om!
Aaakta!! Puh. Nej!! Vägen är avstängd, vi svänger in här och ser om hon kan
hitta en ny väg åt oss. Japp det gjorde hon." osv.. Men vi kom fram
helskinnade och fick lots sista biten av hotellets ägarinnas aspackade man, som
mycket trevligt men sluddrigt visade oss allt i huset. Och vilket hus! Vi har
varsitt rum, delar fullt utrustat kök och vardagsrum m platt-tv och
lädersoffor. För 300:-/natten och person. Dessutom ligger det mitt inne i
staden Peebles m gångavstånd till allt.
Dagen började med en liten frukost i huset och sedan åkte vi upp 2km med bil
till stigarna, där också hotellet som äger vårt hus ligger. Vi skulle få kaffe
av hotellägarna så vi satt oss ned där och kollade lite väder och fick gott
kaffe. Bra start på dagen! Men det skulle bli mycket mycket bättre.. Efter
kaffet skulle vi träffa Andy som är med i stigbyggargänget i Glentress. Han
ville bjuda på kaffe han också, och om han kunde skulle han följa med på en
liten vända också. Vi kände först att vi bara ville få ut våra cyklar och sedan
ge oss iväg, och kanske kanske ta en snabb kopp med Andy. Så vi stack upp till
The Hub och plockade ut våra heldämpade Orange Five. Fick pedaler fixade och
bytt plats på bromsarna, för det är inte bara vänstertrafik här, de har
bakbromsen på vänster sida också. Skräck. Nåja, vi högg oss varsin hjälm ur
hjälmtunnan och ringde Andy, som var precis i närheten. Nu kom egentligen det
roligaste på hela dagen, det visade sig att Andy var deras mountainbike park
ranger, och pappa till i princip varenda stig i Glentress. Så inte bara kunde
han alla stigar utantill, han hade både designat dem och varit med och byggt
dem. För det är hans jobb! Vi kom av oss helt, vi satt och pratade med en av
mountainbikevärldens mest kända stigbyggare och han var jätteglad att få träffa
OSS! Han kunde allt om stigbygge och berättade om hur tjockt bärlager deras
stigar håller, och hur de bygger dem. Från ax till limpa. Och så ville han
gärna visa oss några av hans favoriter. Så upp i skogen bar det. Upp och upp
och upp. Lång klättring på den finaste singletrack jag nånsin kört. Vid det
första stoppet frågade jag om bärytan var naturlig eller om de fått köra in nåt
stenmjöl. "Här där vi kört nu har vi nog lagt mellan två och tre ton per
varje tio meter". Jisses. Stigen snirklade sig upp för en brant sluttning
i gles lärkskog, med en switchback var 200e meter kanske. Här och där låg
tillsågade stockar utlagda, med greppfärg påmålat, som vi balanserade över. Jag
har aldrig varit med om att det kunde vara så kul att cykla uppför! Och då
gillar jag ändå uppförsbackar.. Andy stannade oss titt som tätt för att berätta
om nån feature de byggt, eller hur de tänkte när de planerade just den sträckan
vi precis kört. Singletracken bara fortsatte uppåt och efter ett tag hade vi
gjort 200 höjdmeter och kommit upp till freeridebanan och den övre parkeringen.
Där fick vi träffa två kollegor till Andy, som höll på att fixa till staket
kring banan. Vi frågade en massa och Andy var nog rätt nöjd att han fick
presentera oss och visa vilka vi var, eftersom han tagit "ledigt"
från sitt kontorsjobb idag för att visa de svenska stigbyggarna sitt område.
Insäljning helt enkelt, och nätverkande. Just insäljningsbiten är något som
även hotellet håller på med för oss, för det fjäskas friskt och frågas om vi tar
hit några fler svenskar. OM vi kommer! Bara stigen upp hit har varit värt
resan, och då har vi inte ens börjat köra nedför än! Men vi rullar vidare
uppför, efter att lite halvt bokat en till dag med Andys kollega Andy. Verkar
som att alla heter det här. Den KAN vara så att hotellsnubben också heter så,
men det har aldrig gått att uppfatta hans namn riktigt... Upp och upp. Vi
rullar hela tiden uppåt, mestadels på skogsvägar men en och annan otroligt fin
singletrack bjuds också. Målet är toppen av ökända Spooky Woods, som ligger
nästan 500 höjdmeter ovanför där vi började klättrandet. Och till slut efter
säkert en timmes klättrande når vi fram. Nu började de roligaste timmarna jag
haft på en cykel sedan jag flyttade från USA, och frågan är om inte detta även
slår de mesta där också. Just Spooky Woods var lite för sönderkört, och Andy
kommenterade att han måste upp dit direkt och fixa, det var alldeles för mkt
vattenpölar och stenigt. Men sedan följer drömsektion efter drömsektion. Super
G, Hit Squad Hill, som liknar vår hopptornsstig mycket, The Matrix som hade
många roliga djupa kostigar och shortcuts, klättring tillbaka upp till Andys
stolthet The Pie Run, handbyggd av Trailfairies och riktigt teknisk och tajt.
På ett par ställen hade man max en deci på vardera sida om styret. Här kommer
också dagens första vurpa. Det är jag som halkar av med framhjulet från en stor
rot, som såg helt torr ut men var såphal. Vidare! Efter Pie Run kommer Mushroom
Pie som var lite mysigt slingrig med ett par kul stockar högt över bäckar, och
utmanande svängar precis framför träd. Sen kommer mytomspunna Magic Mushroom,
med långa sektioner träbroar klädda med hönsnät. Tur det, för annars hade man
halkat av direkt! Just ja, dagens första punktering klarades av precis efter
Super G. Det var Per som fick pyspunka. Precis då han fixat sin, visade det sig
att även jag hade punka... Efter M M tyckte inte Andy, som nu varit från
kontoret många timmar, att vi skulle ta lunch än. Så vi drog uppåt en dryg
halvtimme igen och klämde av den blå turen nästan från toppen. Den ledde oss in
på freerideområdet så vi fick köra lite rejäla hopp och broar. Klart
uppiggande. Nu hägrade dock lunchen. Klockan var ju ändå tre på eftermiddagen
(fast det visste vi inte då) så vi tutade ned längs Falla Brae, en nyrenoverad
stig med kurvor som huggna och slipade ur kalksten. Detta fick ju fart på en
och ett par hundra meter senare är dagens andra krasch ett faktum. Jag sladdar
omkull i säkert 30 knyck och glider några meter på sidan längs stigen. Det gick
bra men jag fick ett par rejäla skrapsår på högra sidan. Suck. Eller snarare
tur att det inte blev värre. Andy noterade platsen och skulle skicka upp några
att fixa problemet till veckan. Så vi hoppar på igen och brakar nedför resten
av FB och landar på cafet för ett par varma mackor och kaffe. NU upptäckte vi
vad klockan var.. Efter lite mat kunde vi dock inte hålla oss, utan tutade
uppför den blå leden ett par hundra höjdmeter och körde i princip samma sträcka
igen som innan lunch men helt utan röda och svarta sektioner. Det tog tre
timmar och vi fick avrunda i skymningen på den i särklass finaste downhillen i
hela området. Nu var man lite trött efter 6 timmar på cykeln, så vi masade oss
ned till hotellet, låste cyklarna, nej, ställde in dem i ett rangligt träskjul,
gick in och blev bjudna på öl, tog bilen in till Peebles, gick på indisk
restaurang och låg sen och kollade på kanalen Wedding TV - Asian weddings till
vi inte orkade längre (gick rätt fort). Slut på dag ett. Det här kunde väl
aldrig gå att toppa? Egen guide, toppstigar osv.. Jodå.
Nästa dag: Ok. Erkänner. Gårdagen hade ganska dåligt väder. Det var +12 och disigt,
ibland duggregn. Så idag när man tittade ut över de med avloppsrören på utsidan
prydda stenhusen, såg man inte annat än blå himmel. Vi hade dock lite dåligt
samvete för att vi tackat nej till att få en guidning av Andys kollega Andy
runt den svarta leden eftersom alla vi pratade med frågade om vi kört
Innerleithens XC-bana på två mil än. Så det kändes som rätt prio att ta den
idag med finväder och inte helg. Och eftersom allt verkar gå vår väg hittills,
tackade givetvis Andy ja till det, och erbjöd dessutom att skjutsa oss med
cyklar och allt de 8km det var upp till Innerleithen. Där berättade han vad som
ingår i uppgifterna kring en trail inspection. Kolla säkerheten är nummer
ett. Grenar, broar osv. Sen gav vi oss ut på stigen. Ojojoj vad fint det var.
Strålande sol, varmt och en helt prefekt stig. Heeeelt prefekt. 7km uppför
väntade, och det skulle ta oss drygt 400 höjdmeter upp på toppen av Minch Moor.
Rena rama kalfjället. Därifrån går en superstig som i princip erbjuder en MIL
mer eller mindre konstant nerförsbacke på smala slingriga stigar. Några hundra
meter innan toppen fick Andy ett telefonsamtal så vi fick vänta en kvart i
ljungen med lite godis, fin utsikt och några riktiga kodak moments. Sen bar det
av. Nedför. I fullkomlig extas. Svårbeskrivligt. Och allt finns på film i min
headcam. Tur det, för det är nästan minneslucka så kul som det var. Ja, det
ringlar på hela vägen ned till parkeringen. Kilometer efter kilometer med
perfekt singletrack. Sista biten kallas Cadon Bank, och där är det extra brant
och svårt så där gick vi först första 100m för att se om det verkligen är någon
mark att landa på efter de uppifrån sett bottenlösa dropoffsen. Och det var
det. Men långt ned. Och så bar det iväg. Även detta finns på film.
Sedan for vi tillbaka på lunch.
Efter lunch tog vi ungefär samma blå runda på tre timmar som dagen innan, men
denna gång valde vi den röda leden ner, och passade på att fotografera en hel
del i kvällssolen på väg upp. Majestätiskt. Oslagbart. Och så vidare. Bara vi,
ensamma på stigarna. I höstglöden. Dagen avslutades på Sunflower Restaurant med
bl.a. Vildsvins och chorizogryta.
Idag var det stora stigbyggardagen. Vi skulle få vara med Glentress
Trailfairies på deras nya projekt Zoom Or Bust, som legat på bordet för
godkännande av vidare byggnad från förvaltningen (känns ju igen). En iskall
morgon där vi fick skrapa rutorna ersattes av hackande, grävande och släpande
så att vi blev mer än varma. Samt en kakbuffe utan dess like ute i en skog.
Förutom stigbygge, är kakor deras stora intresse. Vi lärde oss om organiska
jordens icke-vara, om hur man bryter ny mark, och specialtrick därikring samt
hur man fyller och packar med stenmjöl. Kantlutning, dränering, verktygsval och
en hel vetenskap om hur man packar med maskin. Efter kakstunden var vi nöjda
och stigarna hägrade. Vi hade ju hittills kört i princip allt i glentress men
den svarta stigen återstod. 30km singletrack. 400 höjdmeter. Flera kilometer
ihållande downhill. Sol, vindstilla och över 10 grader varmt. I mitten av
oktober.. Höstfärger och... ja nu kan ni det där. Det går inte att beskriva
känslan helt enkelt. Höjdpunkterna var Britney Spears och Deliverance. Just
Britney gav Per en blåsning (eller vad ett blåsjobb nu heter på engelska)
eftersom han fick punka efter tre svängar. Varför heter den Britney Spears?
"Hit me baby one more time" säger ju allt.. Deliverance var i klass
med Minch Moor från dagen innan. Topp tio. Topp fem. Topp tre. Topp två. Efter
deliverance återstod dagens näst sista klättring, ca 250 m upp till toppen av
blåa leden igen, där vi brakade iväg i full fart på samma sätt som de båda
sista dagarna.
Både idag och igår blev headcamfilmen helt perfekt.
Nere i dalen igen tog vi en fika, och diskuterade hur vi skall kunna smälta
upplevelsen dessa dagar. Svårt.
Dagen avslutades med några öl, stigfilm och sedan på indisk restaurang. Sedan
packades det med utmaningen att få med sig de tre McLeods vi fick från Forestry
Commission i bagaget.”
Någon som hänger med dit i vår!? ;-)
/Niklas
====================================
Niklas Gunnarsson - nig...@yahoo.com |
