arkivering av fotografier inom statliga myndigheter

[susancarrero]

Hej alla

Jag jobbar som arkivarie och ska även skriva en B-uppsats om just arkivering av fotografier fast inom statliga myndigheter och vill be er om hjälp. Kan ni tipsa om publikationer, litteratur eller dylikt som kan vara till hjälp? Min fokus ligger på själva registreringen av fotografier, vilka riktlinjer och krav det ställs för statliga myndigheter, speciellt de som hanterar ärenden som omfattas av sekretess. Jag vet att gruppen är mer fokuserad på kulturhistorisk fotografi, därför är det intressant att  undersöka vilka skillnader eller likheter det finns med statliga myndigheter. Är tacksam för all hjälp jag kan få!  

Med vänliga hälsningar, 

Susan Carrero

[Kjell Rudolphi]

Svar till Susan Carrero

 

Jag skannar åt Sockenbilder. För att utreda hur man med högsta bildkvalitet gör det kontaktade jag RIKSARKIVET Karl-Magnus Drake. Riksarkivet skall ansvara för dylika riktlinjer men ingen bryr sig. Kärnfrågan är om man skannar för att få fram en bild för datorn eller en högupplöst bild för att ”förvara” bilden åt framtiden. Papper, film och glas har en begränsad livslängd som i många fall redan till hälften förbrukats.

Idag har vi en ”bästa” lösning med skanner och skanningsprogram (samt manualer) som finns på marknaden till överkomliga priser. Okunskapen och ointresset är massivt.

 

Med vänlig hälsning   /kjell

Kjell Rudolphi

Gemenemansviken Bergön

S-82494 HUDIKSVALL

070-6445466

Sweden

--
Det här meddelandet skickas till dig eftersom du prenumererar på gruppen "Kulturhistorisk fotografi" i Google Grupper.
Om du vill sluta prenumerera på den här gruppen och inte längre få någon e-post från den skickar du ett e-postmeddelande till fotonatverk...@googlegroups.com.
Fler alternativ finns på https://groups.google.com/d/optout.

[Kjell Rudolphi]

Hur ska jag komma ikontakt med Susan Carrero ????????????????????????????????????????????????????????

 

Kjell Rudolphi

Gemenemansviken Bergön

S-82494 HUDIKSVALL

070-6445466

Sweden

 

[Ulrika Hoffman]

Hej Kjell!

Inlägget är skrivet i google-gruppen och alla som är medlemmar och har mailavisering kan se dina svar direkt i sin mai. Den som inte har mailavisering och även icke-medlemmar kan läsa inläggen via gruppens webbsida.

Mvh

Ulrika Hoffman

---

Ulrika Hoffman
Bildarkivarie / Image Archivist
Nordiska museets arkiv, Box 27820, 115 93 Stockholm
Tfn +46 (0)8 519 545 36 mobiltfn +46 (0)767 217122
E-post ulrika....@nordiskamuseet.se

www.nordiskamuseet.se

[HC.Edborg_Maritimkultur]

Jag ser det som värdefullt om kunskaps-svar läggs upp här i Google-gruppen så att vi alla kan få ta del av kunskapen. Det är väl därför vi är med i gruppen... ;-)

[mattias.johansson]

Hej!

Jag gjorde en liknande b-uppsats när jag studerade arkivvetenskap. Mitt fokus låg dock på hur statusen för fotografiet som arkivhandling var på arkiv som drevs i olika regi exklusive statlig. Det jag upptäckte var att det fans relativt lite om foto som arkivhandling. Vet att tidskriften Arkiv, forskning och samhälle 2005:2 var ett temanummer om fotografi. Kanske kan det vara till någon hjälp. Lycka till med uppsatsen!

Hälsningar

Mattias Johansson

Hallands Konstmuseum

[Frikk Åhman]

Ja, kära Kjell Rudolphi, 

Okunskapen är verkligen massiv! I  detta fall tänker jag inte bara på att ingen inom Riksarkivet tycks bry sig, utan också ditt eget inlägg som verkligen blottar en okunskap som är monumental. 

Digital lagring vet vi överhuvud taget inget om hur den klarar av långtidsarkivering i hundratals år (Riksarkivet har ett bevarandefönster på tusen år som målsättning). Ingen digital teknik klarar denna målsättning i dag. Kom ihåg att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, inom digital teknik finns det ytterligt många dellänkar som är väl så svaga. 

Jag personligen är inte datamotståndare, jag har jobbat professionellt med digital bild sedan mitten av 1970-talet. Att digitalisera arkivinstitutionernas bildarkiv ser jag som ett Demokratiprojekt, att tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv för allmänheten. Detta är mycket bra. Däremot är det väl så naivt att tro att digitaliseringen skall lösa våra långsiktiga arkiveringsbehov.

Min inställning är att teknikvalet skall utgå från vad som kan ge bästa tänkbara resultat. Idag finns det inte någon möjlighet till något teknikval överhuvud taget. Det påminner om vad Henry Ford  sa;  att A-Fordarna kunde levereras i vilken färg som helst, bara den var svart. Karl-Magnus Drake och jag har diskuterat detta problem många gånger, dock finns i stort sett ingen kompetens kvar inom fototeknik vid riksarkivet. De som kunde något (fotografer och fotokonservatorer) har rationaliserats bort, verksled-ningen tycks sova gott i sin okunskap. Här har man verkligen låtit skölja ut barnet med badvattnet.

När vi kommer till fotografisk film, papper och glasplåtar så är silverbaserad film och glasplåtar de mest kemiskt stabila och arkivsäkra material som världen känner till. Fotopapper har helt klart en begränsad hållbarhet, som kan förlängas genom rätt behandling och förvaring. Dock är pappersbilder inget som man bör arkivera långsiktigt, utan här bör man göra en analog reprofotografering för att producera ett fotografiskt arkivnegativ samt även en positiv filmkopia för att säkerställa hur fotografen själv ursprungligen tolkade sitt negativ, (vilket är intimt kopplat till fotografens Ideella rätt, som inte har något bäst före datum). 

Själv arbetar jag med både kemi som digital fototeknik, dock har jag några digitala maskiner som med laserljus exponerar ut den digitala bildfilen på fotografisk film. Om bilden är i färg, delas denna upp på tre svartvita negativ som var och en representerar RGB -färgerna. Efter att filmerna framkallats behandlas negativen med guldklorid. Guldet lägger sig som en tunn hinna över det metalliska silverskiktet som i sig hindra negativets silver från nedbrytning till silveroxid och ökar dess livslängd avsevärt.

 

Ett stort problem som jag ser det är att merparten av vårt lands arkivinstitutioner har kastat ut allt vad kemisk analog fototeknik heter, i tron att den digitala tekniken kommer att lösa alla nuvarande och framtida problem. Den digitala industrins ”lobbyister" gnuggar händerna då den har lyckats påverka statsmakten och dess arkivinstitutioner att gå deras väg. Nu läggs stora summor på digitalteknisk fotoutrustning medan de som skall med den arbeta med denna, saknar tyvärr teknisk kompetens inom fototeknik. Paradoxalt nog behöver man ingående kunskaper om analog teknik och olika filmmaterial för att rätt kunna scanna en film eller glasplåt. Detta har man inte förstått eftersom analog teknik numera helt felaktigt anses om Yesterdays News. Detta om något skrämmer mig. Nu pågår en omfattande digitalisering inom arkivvårdande institutioner, när denna aktion är avslutad vad kommer då att hända med de analoga originalen, kommer dessa anses redo att kasseras, om inte hur kommer materialen att behandlas när man inom institutionerna helt saknar den fototekniska kompetensen. 

Med vänlig hälsning

Per-Frikk Åhman

Fotokonservator med 

eget kemi och digitalt labb.

Argentum fototeknik

Björklinge

[Källen Krister]

Hej!

Mattias Johansson är det möjligt att få en kopia av din B-uppsats. Det går bra med en digital kopia J via e-meil: krister...@avesta.se

Susan Carrero är det möjligt att få en kopia av din B-uppsats när den är klar.

Mvh

Krister K

Kommunstyrelsen / Kommunarkivet


Krister Källén
Kommunarkivarie
Telefon: 0226-64 50 11

 

 

 

Från: foton...@googlegroups.com [mailto:foton...@googlegroups.com] För mattias.johansson

Skickat: den 14 mars 2016 12:55
Till: Kulturhistorisk fotografi

--

[Tony Rödin]

Om du tittar i originalmejlet så är hennes e-post  susanc...@hotmail.com ;-)

Mvh

// Tony

--
Tony Rödin
tony....@gmail.com

[Kjell Rudolphi]

Jag kunde vara mycket spydig men jag ska inte vara det.

Jag ska däremot berätta något som du inte vet.

Hundratals, kanske tusentals svenskar sitter och skannar in påsiktsbilder, film och galasplåtar runt om i landet med mycket låg kvalitet. De kan ha olika mål med sin skanning. Kanske bara visa bilderna på en dator eller dessutom kunna gå till fotoaffären med filen och köpa en förstoring. Det är i stort sett samma besvär och kostnad för båda alternativen. Jag försökte köpa en bild av ett norrländskt museum som var så dåligt skannad att den lagom räckte att visa på en skärm. Det blev ingen affär.

Oavsett vad dessa ”skannare” idag väljer (visa på skärm och eller lämna ut/sälja högupplösta filer) kan man skanna på bästa sätt. Förolyckas originalen eller förvaras dåligt är det bra att ha filerna kvar. Den som ska sälja bilder eller bildfiler bör skanna så bra det går. Jag har en väl genomarbetet metod med standardutrustning och program som jag kostnadsfritt kan dela med mig till intresserade.

För min del är denna diskussion slutförd /Kjell

 

Kjell Rudolphi

Gemenemansviken Bergön

S-82494 HUDIKSVALL

070-6445466

Sweden

 

Från: foton...@googlegroups.com [mailto:foton...@googlegroups.com] För Frikk Åhman

Skickat: den 14 mars 2016 13:47
Till: foton...@googlegroups.com
Kopia: Karl-Magnus Drake

[Frikk Åhman]

Synd att du tog så illa vid dig. Jag för gärna en seriös diskussion, ju mer dessa viktiga frågor debatteras desto bättre.

Jodå, jag vet att privatpersoner skannar bilder för sina egna ändamål och att kvaliteten på dessa varierar kraftigt. Dock ligger denna aspekt utanför min kontext.

Jag trodde att du jobbade professionellt med vårt offentliga kulturarv. Vilket kräver betydligt högre teknisk kompetens än vad gemene man besitter. Dessutom skall alltid originalmaterial bevaras in i det längsta. Men man kan i vissa fall gallra ut bilder om de inte skadar samlingen, man kan även migrera bildmaterial till nya moderna fotomaterial eller som jag gör, tillverka tidstypiska kopior / negativ med tidstypiska (historiska) framställningsmetoder. 

Att lita till skannade bildfiler som arkivoriginal är en mycket farlig väg att gå för offentliga arkivinstitutioner som har kravet på sig att arkivera materialet i hundratals år. Idag har vi fungerande lagringsmetoder (FICA-metoden), för filmmaterial som enligt strikt vetenskapliga tester bedömts klarar 750 -1000 år. Att fotografiska material redan passerat halvtid för sin förmodade hållbarhet är således helt felaktigt.

Med vänlig hälsning

Per-Frikk Åhman

Argentum fototeknik

Björklinge (Uppsala)

[Eva-Lena Holmgren]

Nu lägger jag mig i det här. Även jag har ruskat på huvudet när hembygdsförening m fl kommit och sagt ”5 Mb räcker åt oss”. Vi skannar alla bilder som vi har rimlig anledning anta att vi kan bevara de fysiska originalen till i 48/16 bitar tiff, 300 dpi, 30 cm största sidan. Nitrater i förfall, acetater som luktar eller glas som är knäckta men kan pusslas ihop (alltså potentiella gallringsobjekt) skannar vi i dubbelt den upplösningen. Vi arkiverar en helt obearbetad tiff – skall bilden användas så jobbar vi med en kopia. De fysiska bilderna arkiveras – tyvärr har vi inte optimala förhållanden för alla typer, men vi packar om så de ligger i syrafria påsar och håller nere temperaturen. Och, framförallt, vi minimerar hanteringen. Inga fler fingeravtryck!

Att tillverka nya kopior av gamla neg är det få museer som har resurser att göra idag. Vi får laga efter läge och då är en bra digital fil där man följer utvecklingen av filformat och vid behov migrerar tillsammans med den för institutionen bästa möjliga arkiveringen det vi får hålla oss till.

 

Eva-Lena/Kalmar

[Frikk Åhman]

Hej Eva-Lena,

Den här diskussionen har blivit i första hand teknisk, men jag vill föra vårt meningsutbyte i lite vidare cirklar. Om vi tar glasplåtar som exempel; inom denna kategori fanns det ett flertal typer/fabrikat som som varför sig uppvisar olika karakteristika. När ni skannar dessa objekt, arkivför ni även dessa tekniska egenskaper? Vad jag vet så är det ytterligt få (om någon), arkivinstitutioner som gör det. Däremot registrerar man tid och plats samt vilka personer / miljöer som syns på bilden, samt givetvis vem fotografen är, så långt allt detta är känt.

De tekniska egenskaperna anses inte relevanta i historiebeskrivningen, bildens kontext, enligt mitt förmodande, bland annat för att denna fototekniska kompetens numera inte finns inom verksamhetens väggar. De fotokonservatorer som institutionerna gjort sig av med, på grund av kostnadsskäl, skulle bli mycket upprörda över förfarandet därför att det river bort viktiga tids och autenticitetsmarkörer som utgör en stor del av bildverkets kontext. En glasplåt utgör en primärkälla, vid skanning blir den digitala filen en sekundärkälla, det gör och för sig inget så länge originalbilden finns. Men långsiktigt (då originalet är borta), utgör detta tillstånd en mycket stor risk för akivbeståndets trovärdighet. Alla vet att digitala filer kan korrumperas, dels av datatekniska förtretligheter men också helt medvetet och hur kan ni garantera att så inte sker?  

När man överför en glasplåt till digital form, tar man också ett jättekliv nedåt avseende teknisk kvalitet. Ett glasnegativ har en informationstäthet som vida överstiger skanningens slutresultat. Glasplåtar från 1800-talet och det tidiga 1900-talet har ofta mycket hög densitet i högdagrarna, i skolan fick jag lära mig att det som är svart på ett negativ blir vitt på den färdigkopierade bilden, gott och väl, men om man tar för givet att dessa höga negativtätheter (D-max) endast utgör helt vita delar av bilden så lurar man sig själv. I dessa täta områden finns oftast mycket subtil information gömd. Jag har sett otaliga exempel på groteskt felkopierade glasnegativ som fått en nästan grafisk karaktär, det vill säga nära vitt och svart. De flatbäddsskannrar som finns på marknaden idag, klarar inte att genomlysa de mycket höga tätheter som finns representerade på en glasplåt. En mycket bättre lösning är att reprofotografera plåten med en digitalkamera och genomlysa glasnegativet med en hyfsat stark studioblixt som kan penetrera dessa täta områden. Vidare genom att fotografera i RAW-format så får man betydligt fler digitala möjligheter att korrigera för avvikelser som uppkommit i repron.

Detta för mig vidare in på området upphovsrätt. Upphovsrätten är indelad i två delar; Paternitetsrätt dvs. vem som givit upphov till verket, vilken har främst ekonomisk betydelse för fotografen. Parternitetsrätten kan säljas eller ges bort, dessutom är den tidsbegränsad enligt lag. 

Den andra delen av upphovslagen utgörs av den Ideella upphovsrätten eller Respekträtten som saknar  bäst före datum och som inte kan ändras genom t.ex. försäljning. Denna rätt får inte bortses från inte ens när verket blivit donerat till allmänna ändamål t.ex. vid publicering på Creative Commons. 

Undermåligt utförd skanning som vid publicering uppvisar betydande avvikelser är enligt mitt sätt att se, ett intrång i fotografens ideella rätt, då skakningen inte gör det möjligt att återge bilden som fotografen hade avsett. Mitt resonemang kan framstå som befängt, för hur ska man veta vad som är rätt. Som med allt annat här i världen, genom kunskap, den kunskap som de flesta institutioner kastat överbord av kostnadsskäl, en kunskap som kommer att visa sig vital ju längre bort ni kommer från den. Vem vet, en vacker dag kanske detta kunskapsbehov kommer att kosta stora belopp att reparera. 

Detta resonemang för mig tillbaka till glasplåtens tekniska egenskaper. Fotografer i alla tider har varit och är måna om sitt rykte som yrkesmän, att man behärskar sin teknik väl. Detta är ju primärkällan till att man överhuvud taget skall kunna försörja sig på sitt yrke. För tidigare generationers fotografer utgjorde materialkännedom och fotokemi viktiga kunskaper. Jag vill påstå att de hade ”örnkoll” på sina kemikunskaper och hur man kunde överbrygga bristfälliga egenskaper hos tidens plåtmaterial. Jag kan här hänvisa till fotografen Henry B Goodwins bilder som har en teknisk briljans som var enastående för sin tid.

Ett negativ kan jämföras med ett musikaliskt notpartitur, båda kan tolkas. I vår tid finns därför stor risk för vantolkning, speciellt när man "skannar rakt av” utan kunskap hur fotografen arbetade tekniskt. Bäst är om man har tillgång till en Vintage bild kopierad av fotografen själv, som jämförelseobjekt, eller andra bilder som fotografen kopierat själv, som kan belysa dennes ”modus operandi ”. Struntar man i detta riskerar man att inkräkta på fotografens Ideella rätt. Nu för tiden utgör detta inget praktiskt problem i sak eftersom våra arkivinstitutioner helt frankt struntar i det samma. Det kommer ändå inte att leda till åtal eftersom fotografen i fråga är i de flesta fall redan död. Som ursäkt säger man sig tvingade att ”laga efter läge” d.v.s. att vi saknar kunskap om detta. 

När det gäller analogt fotografisk material så kanske det vore bäst att detta centraliseras till en nationell arkivenhet som har rätt tekniska förutsättningar för att långsiktigt garantera en riktig vård och förvaringsmiljö samt personal med rätt kunskaper för uppgiften. 

Som avslutning vill jag relatera till ett seminarium vid Kungliga Biblioteket för några år sedan om kändisfotografen på modet i det tidiga 1900-talets Stockholm, Henry B. Goodwin. Denne arbetade mycket kemiskt avancerat, hans bilder står verkligen ut som högklassiga verk. Vid seminariet redovisade ett laboratorium från Göteborg, kopior som man producerat från Goodwins egna negativ, med liknande ursprungsteknik hur nära man kan komma fotografens egen bildåtergivning. Under seminariet framfördes från KB:s kuratorer sida hur angeläget det är att återge äldre generationers fotografer med dess tidstypiska metoder. En bläckstråleförstoring kommer aldrigi närheten av att återge t.ex. Goodwins bilder i sin rätta tekniska och estetiska kontext. Att återge bildmaterialet så nära som ursprunget bör vara arkivinstitutionernas första plikt, härigenom hedrar man fotografen som yrkesman/ kvinna men också hens ideella rätt.

Kontext sa Bill, kontext är ordet sa Bull.

Med vänliga hälsningar

Per-Frikk Åhman

Fotokonservator/ Fotograf

Argentum fototeknik

Björklinge / Uppsala

[Eva-Lena Holmgren]

Men skall vi ha en rimlig chans att bevara plåtarna så att vi har några original att arbeta med för dem som kan det MÅSTE vi skanna eller fotografera efter bästa förmåga för att sedan arkivera plåtarna. Det är ju samma sak som kyrkböcker av lumppapper – de äts av släktforskare men finns nu digitalt tillgängliga och kan vila i frid.

 

Brukskopian av en glasplåt måste, som jag ser det, vara digital just för att vi skall kunna bevara plåten.

[Kjell Rudolphi]

Jag råkade ut för en förfärlig influensa annars hade detta kommit tidigare. Ledsen!

 

Svar till Eva-Lena, Per-Frikk & Jan Olov Eriksson samt alla som är intresserade.

Jag är teknicker. Jag tror inte på politiker, myndigheter och reklam. Min morfar var yrkesfotograf i Delsbo mellan 1904 och ca 1936. Jag pratar i huvudsak om bilder från den tiden.

 

Sammanfattning

Följ manualerna för Vuescan slaviskt. Det finns en del saker som är svåra att förstå och Vuescan har en del egenheter och är inte helt stabilt.

Jag kan svara på en del frågor och tar gärna synpunkter från dem som vet.

 

Skanning med hög upplösning som mål.

Bakgrund.

Jag har en komplett och genomprovad utrustning och manual för högkvalitativ skanning av gamla påsiktsbilder, film och glasplåtar. (Även filmformatet 24x 36 mm)

 

Jag tar mig friheten att först träla igenom bakgrunden.

En påsiktsbild kan ha 200 till kanske max 600 dpi (dots per inch upplösning).

En film (gammal) kan ha 2000 till 4000 dpi (jag har sökt på nätet men om någon verkligen vet är jag tacksam för uppgifter).

En glasplåt kan ha 2000 till 4000 dpi (jag har sökt på nätet men om någon verkligen vet är jag tacksam för uppgifter).

 

Det är två saker som formar bildkvaliteten. Upplösning och färgriktighet. Den senare ska verkligen inte underskattas.

 

Skannerleverantörer har sin egen metod att mäta upplösning och de har koncentrerat sig på automatiska processer som ska ge bilder lämpade för en bildskärm (ca. 100 dpi eller 4k ca. 160 dpi). Dessa processer fördärvar bilden och är normalt inte möjliga att ställa av.

 

Jag har några Epson. V550, V600, V700 & V800 (tyvärr ännu inte senaste modellen V850 modellen som lär ska ha bredare skanningsyta för film och glas). V600, V700 & V800 är testade.

Dessutom har jag en diaskanner Braun Multimag SlideScan 6000 för alla mina egna bilder tagna sedan 60-talet. Även den är testad.

 

Jag har testat Epsons egna mjukvaror (ingår i priset), Silverfast (ca. 3000)  & VueScan (ca 800:-)

 

Epsons egna mjukvaror är skapliga men man kan inte ta bort alla automatiska funktioner. De svarar inte så gärna på frågor och kan inte hantera ”råformat”.

 

Silverfast är stora skojare. Deras program fungerar bara på en enda skannertyp och de har aldrig besvarat en fråga. Det är oklart vilka automatiska funktioner som egentligen är påslagna. De kan inte hantera ”råformat”.

 

VueScan är det i särklass billigaste och flexiblaste alternativet. Det uppdateras ofta och kan slå av och på samtliga (tror jag) automatiska funktioner om ock med lite svårighet. Det hanterar ”råskanning”.

 

Testerna av optisk upplösning och färgriktighet har Karl-Magnus Drake (tidigare på Riksmuseet, Riksarkivet) förtjänstfullt gjort. Det har verkligen inte varit lätt eftersom alla programmakare inte orkar förklara varför vissa funktioner ligger kvar som borde varit borta. Flera år, ca. 30.000:- och några 1000 arbetstimmar tog det att fatta vad skannerprogrammakarna uppenbart inte förstår eller vill avslöja.

 

Jag använder enbart ppi och skannar i ”Printed size = Scan Size”. Det här finns kanske inte på alla skannerprogram och då kan det bli besvärligt.

 

”Råskanning” är vad VueScan kallar direkt avbildning av originalet utan minsta automatiska behandling. Ett negativ förblir ett negativ om du tittar på filen med t.ex. Windows Fotovisare. Det är förstås lite obekvämt. Till all lycka kan du köra VueScan mot de råskannade filerna och skapa kopior av dem med valfri upplösning och färgdjup. Det tar bara några minuter att skaffa t.ex. 150 st. 600 ppi, 24 bitar tif-filer på detta sätt.

 

 

All skanning som avser högupplösta bilder ska ske i tre färger (dvs R-G-B-kanalerna).  Filerna blir således stora. En hårddisk på 1T (Terrabyte) kostar idag låt oss säga 400:-. På en sådan hårddisk får det plats ca. 5000 st. filer av en vykortsstor glasplåt på låt oss säga 200 MB. Således 8 öre per kopia. Säg att du har 5 kopior på olika ställen som backup vilket ger 40 öre per underbar högupplöst bild.

 

Den avlägsna framtiden för dessa filer är lite oviss. En EMP (dvs Electronic Magnetic Pulse från solen) eller ett kärnvapenkrig har goda möjligheter att fördärva allt. Jag förvarar mina externa hårddiskar i kakburkar men tror inte det hjälper (vet någon?). Dessutom finns en hårddisk i en annan del av Sverige. Det kan kanske hjälpa mot EMP från solen?

 

Den faktiska upplösningen framgår av min manual. Jag går inte in på det närmare just nu.

 

Med Epson V 800 & V700 är det så att den faktiska optiska upplösningen stiger med stigande inställd skannerupplösning upp till maxvärdet. Filstorleken stiger kvadratisk med stigande inställd upplösning. Förhållandet mellan faktisk optisk upplösning och inställd skannerupplösning sjunker med stigande inställd skannerupplösning. Skanningstiden stiger. Man måste ta ställning hur stora filer och skanningstid man vill kosta på sig.

Färgdjup behöver man tack och lov inte besluta om. Det ska var 48 bitar (dvs 16 bitar/R-G-B kanal). När man sen konverterar sina ”Raw” filer är det för mycket med 48 bitar (ger inte bättre bild). Det räcker det med 24 eller kanske ännu lägre beroende på t.ex. skrivarens förmåga.

 

Som bonus kan jag föreslå Microsofts Robocopy som backupprogram. Den kopierar endast differentiellt.

 

Det här behöver du inte läsa

När det gäller skanning skall det alltid vara  ppi (pixels per inch) och inte dpi (dots per inch) som används vid utskift. Även dessa slarviga skannertillverkare verkar inte bry sig om skillnaden mellan dots och pixels!

 

Det finns en förvirrande omständighet som man bör behärska. Man kan beskriva upplösning som dpi eller ppi beroende på om man pratar om digitala bilder (ppi) eller utskrifter baserade på inskannade bilder (dpi).  Det förekommer att man anger antalet pixlar på en t.ex. bildbredden eller det totala antalet pixlar på en censoryta (foto). Allt detta hänger förstås ihop. Men man kan ryka ihop och slåss för mindre. Jag använder enbart ppi och skannar i ”Printed size = Scan Size”. Det här finns kanske inte på alla skannerprogram och då kan det bli besvärligt.

 

Varje månad kör vi en färgkalibrering dvs. genererar en s.k. ICC-färgprofil som kan användas för just de bilder som skannades den perioden i framtiden. Vi har bara en skanner (Epson V800) och en filmyp (Image) som är viktig. Det är förvånansvärt vad betydelsefull en korrekt färgåtergivning är.

 

Med hjälp av ICC-färgprofiler kan man även detektera om skannerns ljuskälla börjar försämras genom att jämföra färgomfånget hos två ICC-färgprofiler tagna vid två olika tidpunkter (från en och samma skanner).

 

Väl bekomme     /kjell