Det är svårt att hålla kursen när det blåser från alla håll. Det
finns en skara människor – dit jag räknar mig och de flesta som får
detta brev – som är allvarligt oroade för vår framtid därför att
jordens resurser inte räcker för alla. Varför är inte alla lika
oroade när tecknen är så tydliga? Är det fel på vårt sätt att föra
fram budskapet? Sverker Sörlin menar att miljöns företrädare måste
kunna erbjuda en ny "trovärdig berättelse om ett framtida och bättre
tillstånd" (här i Sveriges Natur 5/2010).
Det må vara önskvärt men det är också att ställa höga krav. Jag har
försökt räkna mig fram till ett hållbart samhälle om några
decennier, förbi alla drömmar om att det skulle finnas en "technical
fix" för resursproblemen. Om man ska vara konkret och tala sanning
måste den berättelsen handla om en del materiella uppoffringar och
om ett stark stat som förmår hävda gemensamma och långsiktiga
intressen. Den beskriver också ett annorlunda liv där konsumtion
bytts mot fritid.
Det är inte lätt att sälja in en sådan berättelse när andra lovar
både guld och gröna skogar. Jag tror, som Sörlin, att
"miljörörelsen" måste in på den politiska arenan och debattera
välfärdspolitik och skatter och annat som står på dagordningen där.
Men då måste man också kunna kräva att de folkvalda och deras
utredare redovisar hur de ska lösa miljö- och resursproblemen. Det
är inte rimligt att Långtidsutredningen 2008 – som räknar med en
nästan fördubblad privat konsumtion de närmaste tjugo åren – bara
nämner ordet "hållbarhet" i förbindelsen "finansiell hållbarhet".
Riktigt skrämmande blir detta när man förstår att finanskrisen 2008,
enligt de senaste rapporterna, inte alls var någon kris för de
närmast berörda, alltså finansinstituten. Tvärtom mörkade de
situationen, gjorde stora förtjänster på de statliga stödpengarna
och har bara gått ut ännu starkare efteråt (
http://blog.svd.se/wallstreet/2011/11/28/fed-undanholl-lan-pa-tusentals-miljarder-dollar-under-krisen/).
Nu händer nästan samma sak i Europa: ett stöd till bankerna som
beskrivits som "den största presenten i mänsklighetens historia" –
från Europas skattebetalare (
http://blog.svd.se/bors/2011/12/23/klart-idag-bankraddningarna-onodiga/).
I stället för att ställa om till hållbarhet tvingas nu staterna
skuldsätta sig. Följden blir inte bara social nedrustning utan också
ett tvång att hålla tillväxten igång för överskådlig tid. Först
lånar konsumenterna till sin konsumtion. Sedan räddar staten
bankerna – bankirerna? aktieägarna? – och skattebetalarna får stå
för notan. Inkomstklyftorna bara ökar. Allt hänger ihop.
Låt mig citera Tranströmer:
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
(Epigram ur samlingen För levande och döda)
Hoppas ljuset kommer igen snart!
Christer
PS: min "berättelse" väntar på publicering men innehållet har jag
kommit igång att debattera i olika sammanhang, närmast på
vänsterpartiets kongress nästa vecka.
--