"Vi bara lyder"
Christer Sanne
Hej
Häromdagen deltog jag i ett seminarium om ”Hållbarhet i
ekonomiska beslutsprocesser” med en mycket kunnig och engagerad
grupp från näringsliv, myndigheter och NGOer. Det lät ju lovande
och många kloka saker sades om hur man ska kunna vrida
investeringar i en hållbar riktning, hur man ska få folk att
köpa miljövänligt och välja produkter som framställts med
anständiga löner i Bangladesh osv. Men efterhand blev jag allt
mer frustrerad över hur hela diskussionen rundade de verkligt
viktiga ”ekonomiska beslutsprocesserna”: hur mycket vi ska
producera och konsumera?
Detta var WWFs seminarium men jag har stött på samma skygglappar hos Naturskyddsföreningen: gärna kampanjer och diskussion om skatter och regelverk men väldigt ogärna något som skulle rubba den rådande ordningen på allvar. Tvärtom, syftet för SNFs höstkonferens 2013 om ”miljön och jobben” var att ”vaska fram gröna jobbpolitiska förslag”. Trots stora utspel om att svenskarnas konsumtion på världsbasis skulle kräva 3,7 jordklot så saknas alla förslag att skära ner den. Eller att begränsa arbetstiden så att lönerna inte sticker iväg som de gjort de senaste åren och blåser upp konsumtionen.
Tre KTH-forskare presenterade igår också en rapport om digitalisering och hållbar konsumtion. Se http://www.dn.se/debatt/digitaliseringen-ett-verktyg-for-en-radikalare-miljopolitik/
Digitaliseringen innebär ju oerhörda möjligheter. En av årets stora snackisar är att hälften av alla jobb kan ha digitaliserats bort om tjugo år. Hur ska vi då bete oss? Hitta på nya jobb? Eller dela på de jobb som ändå måste göras? Tyvärr får vi inte veta vad en ”radikal miljöpolitik” skulle innebära. Rapporten håller sig mest till effektiviseringsmöjligheter. Artikeln påpekar att det kan ge rekyleffekter: om man sparar på ett håll kan det kanske användas på ett annat och så är man tillbaka i ruta 1 igen.
Alla de här exemplen handlar om frågor som är viktiga att hantera. Men de visar också på hur organisationer, liksom forskare, begränsar debatten och anpassar sig till sina finansiärer och uppdragsgivare (WWF har stöd av företag och offentliga bidrag; det senare gäller även SNF). Allt som kan kallas ”systemkritik” tassar man försiktigt kring. T ex huruvida de försvinnande jobben är ett hot eller ett löfte. Den frågan har jag ställt i ett hållbarhetsperspektiv men den texten har blivit refuserad av alla de stora drakarna. Nu ger jag upp (jag kan skicka den om du vill avgöra om den är värd att publicera – kommer kanske i en tidskrift med tiden).
Det är nu ingen idealisk debattartikel. En sådan ska vara kort och innehålla ett enkelt utspel eller bara behandla en fråga, inte ett komplext problem. Och helst enligt den politiska riktlinjen att ”vi kan ju inte lyfta ett problem om vi inte har en lösning för det”. Den som skriver om politiska samhällsfrågor som innehåller ett spår av ”systemkritik” hamnar snarare på tidningarnas kultursidor. När jag gjort det har jag också fått höra att det är ”civilisationskritik” – ett annat sätt att avväpna eller avfärda frågorna.
Roland Paulsens arbetskritik hamnade också i kulturdebatten, inte i politiken. Ändå är hans bok ”Vi bara lyder” en politisk pamflett. Han ställer sin far – ”kund” hos Arbetsförmedlingen och senare förtidsutsliten kock – mot två otroligt aningslösa arkitekter bakom arbetslinjen, Angeles Bermudez-Svankvist och Sven-Otto Littorin. Boken beskriver arbetsförmedlingen som en förskräckande byråkrati. Men sådana finns det ju många; värre är att just denna byråkrati ska handskas med människor i underläge. Och att den har en omöjlig uppgift; A B-S beskriver den så här: ”här har vi 400 000 arbetslösa och hur ska vi nu uppnå full sysselsättning med 40 000 jobb? Ja, men det kan ju vilken idiot som helst räkna ut att det skiter sig!” Sedan uttrycker hon något otydligt om att dela på jobben som finns. Det är ju också Paulsens slutsats (och Keynes’ och min).
Men inte Lena Anderssons. Med en förbluffande kortslutning beskriver hon detta som en pastoral och omöjlig och rentav farlig utopi: ”Vem har hört om elektronik i en paradisskildring? Ser man en maskin i arbete vet man att skräcken och eländet väntar.” Se http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-lonearbeta-eller-lat-bli/
Välkommen tillbaka till 2000-talet, Lena! Det fattas en halv miljon jobb idag; prognosen är att två miljoner kan försvinna. Jorden svettas redan. Då behöver vi något annat än mantrat ”skapa jobb” (vilket är statsideologin). På den insikten kan man applicera vad Schopenhauer lär ha sagt: alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara. Vi är inte där än men det låter som ett löfte.
Det här blev väldigt långt. Kommentarer är som vanligt välkomna. Och beställningar på den opublicerade texten.
Christer
Du får gärna sprida det här brevet till fler. Jag ger ut några per år; tidigare brev finns länkade på min hemsida. Där finns också länkar till annat som jag skrivit sedan i höstas. Vill du inte ha fler brev så säg till.
--Christer Sanne
Tel +46 (0)8 30 47 38 mobil 0739/22 17 33
Hemsida: http://goto.glocalnet.net/christersanne/