Uppdatering 3 November

[Joakim Ramstedt]

Hej

Målet att nå 50 medlemmar i gruppen har nästan nåtts. Men nu tycks vi ha segat fast på 49. Där har vi stått nu i flera dagar. 

Denna vecka har varit händelserik. Inte minst tänker jag på Uppdrag gransknings reportage igår som har skakat om ordentligt. Själv blev jag lite väl omskakad känner jag. Samtidigt så känns det konstigt att man nu ser 68 dagars tvångsseparering från barnen som ett sådant brutalt övergrepp att man nästan är beredd att atombomba socialkontoret, samtidigt som jag själv öppet fört min kamp för att återfå Rania ni i snart 1000 dagar, utan att vara ens i närheten att väcka samma opinion. Visst förstår jag att uppdrag granskning får en helt annan spridning än en blogg, men ändå? Jag måste göra något fel?

De tre inledande dagarna på veckan följde jag en mycket intressant huvudförhandling i Göteborgs tingsrätt. Det rörde ett fall som jag följt sedan 2008 med en pappa som utsatts för samma sorts myndighetsövergrepp som jag. Han har på tre år fått ha totalt två timmars bevakat umgänge med sina söner. Detta trots att han är vårdnadshavare, varken är straffad eller misstänkt för något brott, en erkänt bra och kärleksfull far och aldrig har gjort vare sig sitt ex eller barnen något illa. Tvärtom var det han som fick ta det tunga ansvaret som förälder innan mamman drog. Mamman däremot har nu totalt fem barn med tre olika fäder och hon har kört samma fulspel varje gång. Ingen av barnen har idag någon kontakt med sin pappa. Inget av barnen vill heller ha det. Till sin hjälp den här gången har hon haft kvinnojouren, socialtjänsten och polisen. Bland annat har det framkommit att hon haft kontakt med en socialsekreterare i Tynnered Göteborg bakom den andre vårdnadshavarens rygg i 11 år! Under denna tid har Denne Elisabeth Wecke köpt vartenda ord mamman sagt, och även bedrivit någon slags mumbo jumbo dockbehandling med barnen. Detta alltså utan att en enda gång på 11 år tagit kontakt med den andre vårdnadshavaren, som inte hade en aning om detta förrän det kom fram i denna förhandling,

Pappan hade allt emot sig då han gick in i rätten. Alla utredningar och även barnens uttalade vilja. Och eftersom den äldste pojken nu är 14 år så såg det ut som öppet mål för motparten. Det insåg även pappan, men han valde ändå att gå till huvudförhandling, trots att rättshjälpen redan var förbrukad. Han behövde sina dagar i rätten. Och jag tror det var ett riktigt beslut.

För när målet väl startade så blev det inte alls det där öppna målet som mamman och hennes advokat trodde.

En rad vittnen var kallade, och framför allt ett vittne gjorde ett väldigt starkt intryck. En socialsekreterare i Borås vid namn Melin. Hennes vittnesmål kommer jag aldrig att glömma. Man väntade sig det gamla vanliga, barnens bästa...bla bla...bara följt lagen bla bla....Men här visade det sig att det faktiskt finns även socialsekreterare med mod och kurage. I korta drag berättade hon att hon idag ångrade att hon inte försökt hårdare att få tag i pappan för att få även hans bild. För i så fall, sa hon, så hade utredningen kommit att se mycket annorlunda ut. Hon berättade att hon efter utredningen fått kontakt med pappan och förstått att han inte alls var det monster som han utmålats som. (Hon använde exakt dom orden). Istället hade hon lärt känna honom som en bra och duglig förälder som hyste både stark kärlek och oro för sina barn. Sedan sade hon något som var nästan ännu mer sensationellt. - Det visade sig att jag lät mina hjärnspöken styra då jag skrev utredningen.

Detta var det närmaste en ursäkt jag nog hört en socialsekreterare komma. Sedan blev det då Elisabeth Weckes tur, och in träder en liten förkrympt tant med stripigt hår och ett leende lika falskt som en 150 kronorssedel. Fy fan vilken slät figur hon gjorde. På frågan från pappans advokat varför hon inte anmält pappan för en enda av alla misshandlar och våldtäkter som mamman anklagat honom för genom åren, så hade hon inget svar överhuvudtaget, och på frågan om hon inte tyckte det var konstigt att mamman plötsligt väntade ytterligare ett barn med en pappa som var djävulen själv, så svarade hon -vad jag förstår så skedde det genom en brutal våldtäkt.Vid det laget hade hela rättssalen dock förstått att det inte låg ett skit bakom dessa anklagelser, så det gick ett sus genom salen.

Advokaten Jörgen Olsson sammanfattade det hela med att denna förhandling kom att utgöra den första riktiga utredning om vårdnad och boende som någonsin gjorts på tre år, trots det så har socialtjänsten och kvinnojouren hålliit barnen gömda för halva deras släkt i tre år. I sin slutplädering citerade han tre PAS domar som jag försåg honon med. Domen kommer om tre veckor. Om rättens ledamöter har det minsta vett så blir det kanske ytterligare en PAS dom. Jag hoppas det.

Däremot har jag inte hunnit slipa mycket på arbetet med föreningen. Men jag hoppas kunna återuppta den biten nu. Jag fick idag också en positiv nyhet gällande att eventuellt få mitt fall belyst av media. Och då pratar vi om en av Sveriges mäktigaste redaktioner. (Inte UG). Förhoppningsvis kanske det äntligen kan ske. Jag har också fått en del goda råd, hjälp och tips gällande uppstarten av föreningen. Jag har kanske inte tackat alla ordentligt för det, så jag gör det därför nu. Tack även ni andra som har hört av er.

Igår på kvällsöppet var Pär Ström med och sopade banan med sin motståndare som vanligt. Ämnet var feministisk porr. Det andra ämnet man tog upp var adhd. En av dom som gått ut med att dom har denna diagnos är Pelle Fosshaug. Han intervjuades och sa: -Jag är jättebra på¨att spruta idéer, men dålig på att genomföra dom. Jag har inte den organisationsförmågan.

Även jag har ju denna diagnos och jäklar vad jag känner igen mig i det där. 

Den kreativa och strategiska delen i huvet fungerar bra, kanske till och med bättre än genomsnittet, men den organisatoriska och metodiska....skojar du?

Men jag kämpar på så gott det går så får vi se om ödet bestämt att det skall lyckas.

Vi hörs

MVH

Daddy

--


"Daddys"
Joakim Ramstedt
http://daddys.blogg.se
daddy...@gmail.com