Välkomna till Daddys-Sverige

[Joakim Ramstedt]

Välkommen!

Du är en av dom som valt att gå med i den nya Googlegruppen Daddys-Sverige. Du vet dock förmodligen inte riktigt varför än. Förutom att det handlar om ett sätt att tvinga dom styrande i Sverige att ta en allvarlig funderare när det gäller det begrepp som dom så gärna slänger sig med. "Barnperspektivet". Begreppet som enligt lagen alltid skall vara det som styr alla beslut rörande barn, vem som skall ha vårdnaden om dom, var dom skall bo och så vidare. Jag var en av alla dom som fram till, i mitt fall, 2006 trodde att det begreppet faktiskt betydde att man verkligen satte barnens bästa i första rummet gällande dessa beslut. Jag blev det året brutalt uppväckt från den villfarelsen. Många av er har gjort samma smärtsamma upptäckt.

Avsikten då jag i Oktober 2008 startade Daddys, var absolut inte att bli någon sorts symbol för en politisk rörelse. Jag visste knappt att det ens existerade en. Med tiden har jag emellertid förstått att den finns. Inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Och att den länge drivits i skugga och evig motvind av arga och desperata fäder som vägrat acceptera att bli utskuffade ur sina barns liv. Många av dessa har fått betala dyrt. En del till och med med sina liv. Några har lyckats, många inte. Det är det som populärt brukar kallas papparättsrörelsen. Att driva Daddys har stundtals varit tufft. En sak jag lärt mig under den här resan är att det finns många som av olika anledningar inte vill se vår rörelse lyckas med det som alltid varit dess främsta mål. Att barns rätt till båda sina föräldrar skall respekteras. Att medvetet neka barn denna rättighet (utan mycket goda grunder) skall inte belönas. Likväl skall den som försvarar denna rätt för sitt barn inte bestraffas. Det kan tyckas självklart, men.....

Att informera bort problemet går inte. Om det hade varit lösningen så hade det upphört för länge sedan. Information saknas sannerligen inte. Bara på Daddys finns idag om man även räknar in den gamla bloggen någonstans i trakten tusen inlägg. Nästan samtliga handlar om detta problem på ett eller annat sätt. Så fort du skriver in ett sökord på Google som på något sätt berör det här ämnet så hittar du en länk till Daddys blogg. Trots det så har besökssiffrorna sedan länge stagnerat på någonstans mellan 1000 och 2000 besök om dagen. Besöksrekordet alla kategorier ligger visserligen på 48 000 besök på en dag, men det var en dag då inlägget var skrivet på engelska och handlade om Julian Assange och CIA. Av det drar i alla fall jag slutsatsen att det ämne som Daddys blogg i grunden handlar om faktiskt inte intresserar eller engagerar så värst många fler människor än så. På listan över vad som ses som angelägna politiska problem så kommer alltså vårt väldigt långt ner. Det är nog den bistra sanningen. Och att då försöka lyfta frågan upp på den aktuella politiska dagordningen blir, skulle jag påstå, näst intill omöjligt.

Många av oss har länge kämpat och försökt att få någon av de rikstäckande medierna att ta i frågan, men förgäves. Även detta får nog sägas ha flera anledningar. Allt från rent kommersiella till ideologiska, men poängen är att för oss så är även den vägen stängd. Vi är några som tjurigt bedriver opinionsarbete via bloggar, Facebook och enstaka mindre lokaltidningar, vilket vi i sig får sägas ha lyckats hyfsat med, givet förutsättningarna. Men att den vägen väcka den opinion som krävs för att genomdriva en förändring, kommer att ta väldigt lång tid, om det ens är möjligt. Kvinnorörelsen gjorde det 2006, på ett djupt ohederligt sätt har det visat sig, men vi kan på intet sätt mäta oss med dom varken organisatoriskt eller styrkemässigt.

Samtidigt som jag allt mer har tvingats inse denna dystra sanning så har jag tjurigt jobbat på, inte bara för mitt barn utan allas. Jag har tagit del av många historier som inte bara gjort ont i hjärtat utan även väckt en helig vrede. Kombinerat med den växande insikten om dom små möjligheterna till en lösning, skapar detta till slut en känsla av maktlöshet som ofta blir näst intill outhärdlig. Många föräldrar har vänt sig till mig och mitt kontaktnät i en desperat förhoppning att jag skall på något sätt kunna hjälpa. Och jag har försökt att göra vad jag kunnat, men oftast har det inte räckt. Jag har räddat en 11 årig pojke från ett gräsligt HVB hem där han var tvångsplacerad, men det var länge sedan nu. Det var dessutom innan den stora smutskastningen av varumärket Daddys drogs igång med full kraft i början av 2010. Den har försvagat både mig och min sak, det är bara att inse. Och i det fallet har jag väl mig själv att skylla till stor del. Ibland är det bra att inse sina begränsningar.

Så vad är då lösningen på detta till synes olösliga problem?

"Det handlar inte om att jag är smart, det handlar om att jag letar problemlösningar mycket längre" 

(Albert Einstein)

Jag skrev i det senaste inlägget om ett sorts "aha ögonblick" då min idé plötsligt bara uppenbarade sig. Detta är förstås, har jag insett, en sanning med modifikation. Bra Idéer uppstår inte bara ur tomma intet. De föregås nästan alltid av en längre tids mentalt arbete kring ett problem. Och alla som känner mig kan nog intyga att mitt liv nästan enbart kretsat kring just detta problem de senaste åren. Under en period var jag till och med så fokuserad att jag blev helt omöjlig för dom i min omgivning som inte var lika engagerade som jag. När så denna idé plötsligt "poppade upp" i skallen var den omedelbara upplevelsen att den liksom bara kom från ingenstans. Nu förstår jag emellertid att den nog snarare är resultatet av sex års evigt jävla grubblande, vilket känns bra. Plötsligt kan man åtminstone se någon slags mening med eländet.

För jag tror faktiskt detta kommer att fungera, förutsatt att vi kan få ihop det nödvändiga antalet människor.

Då jag slogs som värst mot kommunen på min blogg under 2009 så var jag så förbannad att jag fullständigt sket i eventuella konsekvenser det kunde få för mig personligen. Min känsla var att dom redan hade tagit allt som dom kunde ta från mig. Mitt barn (det andra kom dom inte åt), mina besparingar, mitt psykiska välmående, mitt jobb, mitt hem, min studio, min MC, allt. Jag hade inget kvar att förlora utom möjligen min frihet. Den lyckades jag emellertid behålla. Detta gjorde mig både farlig och besvärlig. Jag stämplades som ett arbetsmiljöproblem av kommunen, och fick även veta att kommunjuristerna kopplats in för att se om det fanns något dom kunde göra för att få tyst på mig.

Till slut fann dom förstås min enda svaga punkt, min dotter. Med omorganisation, ny chef med silkeslen röst och fagra löften om hjälp, kombinerat med underförstådda hot lyckades dom till slut. Man måste ändå medge att rent strategiskt var det skickligt agerat av kommunen. Jag blev grundlurad.

Men precis som jag, så har även även kommunerna sina svaga punkter. I deras fall är det, som jag ser det framförallt två. Plånboken och anseendet. Det senare gäller förstås framförallt politikerna. Och det är dom punkterna vi skall attackera. Igen och igen och igen tills dom tvingas hissa den vita flaggan. Jag har en konkret plan exakt hur det skall gå till. Jag talade idag med Alexander Barkman, som nu varit mitt juridiska ombud sedan 2009 och som är en av dom mest kunniga jurister jag vet. Även han tyckte att min idé var mycket bra. 

Jag kommer nu så fort jag bara hinner, att sätta upp en websida där jag i detalj redogör för hur jag har tänkt. Den sidan kommer även att användas för medlemsomröstningar och lite annat. När det är klart kommer jag att skicka ut lösenordet till alla medlemmar här. Efter det har jag en känsla av att medlemsvärvningen kommer att gå betydligt lättare. Speciellt bland dom som själva är drabbade och kämpar för rättvisa och upprättelse. Om detta lyckas så kommer vi faktiskt att kunna erbjuda många den konkreta hjälp som dom behöver samtidigt som vi samtidigt hjälper alla kollektivt. Det blir en win-win situation.

Slutligen har jag en fråga. Finns det någon bland er som är kunnig när det gäller bildande/drivande av förening/stiftelse etc? Och som känner sig vilja hjälpa till med den biten? I så fall kontakta mig snarast möjligt så skall jag berätta mer.

PS, Det går bra att kontakta mig antingen genom svara på denna mailadress (tror jag) eller via daddy...@gmail.com

Om ni hellre vill ringa så finns numret längst nere på hemsidan http://www.daddys-sverige.com/

Vi hörs snart igen

--


"Daddys"
Joakim Ramstedt
http://daddys.blogg.se
daddy...@gmail.com