Anteckningar om Kuhn

[Per-Anders Svärd]

Tjena!

Bifogar här min sammanfattning av Gabriel Kuhns text från studiecirkelstarten häromsistens.

Hälsningar,
Per-Anders

Anarkism och poststrukturalism – Gabriel Kuhn

Postmodernitet och Poststrukturalism har fått stort genomslag i intellektuella kretsar sedan sent 1980-tal. Den anarkistiska rörelsen har dock på många sätt varit oemottaglig för dessa influenser. (Vad man har varit rädd för är väl någon sorts splittring av den frihetliga vänstern, identitetspolitik, med mera på bekostnad av klasskampen.)

Kuhn menar dock att det finns en poststrukturalistisk filosofi och samhällskritik som harmonierar väl med anarkistiska ideal och värden.

Postmodernitet – ett sociokulturellt tillstånd som är väldigt brett definierat. Alla tankeyttringar som inte förankras i något evigt bestående som Gud, en essentialistisk mänsklig natur, eller historisk determinism: En misstänksamhet mot ”stora berättelser” som gör anspråk på att förklara allt, eller reducera verklighetens mångfald till någon enskild underliggande orsak.

Poststrukturalism – en teoribildning eller intellektuell strömning. Här finns en tydligare koppling till i alla fall vissa anarkistiska teman. Mycket gammal anarkism har varit rotad i naturalistiska eller essentialistiska föreställningar om människan och samhället. En god människonatur, eller i alla fall en i grunden social människonatur har ofta antagits. En människonatur som är byggd för det Kropotkin kallade ”inbördes hjälp”. Poststrukturalismen erbjuder dock en annan politisk teori, som är radikalt konstitutiv. Den antar inte att vi har vissa egenskaper eller identiteter från början som vi sedan tar med oss in i politiken, utan den förutsätter att våra egenskaper och identiteter skapas i själva politiken, att de är politiskt konstituerade. Det medför ett annat synsätt på makt än ett traditionellt där det handlar om att en aktör påverkar en annan på något sätt. Istället blir makten en fråga om hur vi alla skapas i politisk interaktion hela tiden. Den anarkistiska maktkritiken harmonierar förstås väl med den synen på politik som något konstituerande för våra identiteter och våra rörelser. Poststrukturalismen hävdar att politiken är kontingent – det måste inte vara som det är, det kan vara annorlunda, det kunde ha blivit annorlunda, vi kunde vara annorlunda. Anarkismen frågar: Är det rådande tillståndet rimligt? Är maktförhållandena som de nu ser ut acceptabla? Förekommer förtryck och illegitimt maktutövande? I kombination säger de att världen som vi känner den går att förändra, men samtidigt att det inte finns någon utopi utan bara ett fortsatt konstruerande av världen och ett fortsatt ifrågasättande av nya maktrelationer.

Kritiken mot poststrukturalismen är att den inte erbjuder något centrum, inget revolutionärt subjekt. Mot argumentet är förstås att det är dom som driver en essentialistisk linje som gör de största sanningsanspråken och maktanspråken. Det är dom som har att bära bevisbördan.

Poststrukturalistiska teman av vikt för anarkismen:

1.       Kritik av sanningen.

2.       Hängivenhet till pluralism.

3.       Kritik av representation.

4.       Kritik av subjektet och konformism till bestämda identiteter.

5.       Foucaults teori om makt.

6.       Foucaults ”specifike intellektuelle” som söker lösningar på konkreta problem istället för ”grand theories”.

7.       Nedmontering av gränsen mellan teori och praxis som gör teorin till en del av den politiska kampen istället för dess ledstjärna.

8.       Deleuzes och Guattaris ”schizoanalys” som revolutionerar psykoanalysen och befriar den från restriktioner.

9.       Derridas differánce och dekonstruktion som erbjuder andra sätt att läsa det sociopolitiska fältet.

10.   Fokus på ”the minor” som ett revolutionärt element – ett sätt att stå upp för alla de som utestängts från det revolutionära subjektet, och ett sätt att förhindra att kampen stelnar i självgodhet och själtillräcklighet.

11.   Nomadisk enhet, nomadisk krigsmaskin – ett nätverk av motstånd.

12.   Direkt, oförmedlad, orepresenterad kamp.

13.   Ett bejakande/positivt tänkande som prioriterar kreativitet över småaktig kritik och interna konflikter.

14.   En radikalism i tänkandet som ifrågasätter grundproblemen.

* Kuhn menar att anarkistiska tänkare ofta varit negativt inställda till poststrukturalistisk teori. Ser det fortfarande ut så? Hur ser det ut i Sverige?

* Vad är skillnaden mellan postmodernism och poststrukturalism? Vad spelar den skillnaden för roll i värderingen av deras förhållande till anarkismen?

* Finns det någon skillnad mellan anarkism och postanarkism?

* Är det ett problem för en poststrukturalistisk anarkism att det saknas ett enhetligt (revolutionärt) subjekt?

* Vilka erfarenheter (bra/dåliga) har vi av de 14 punkter som Kuhn pekar ut som beröringspunkter mellan poststrukturalistisk filosofi och anarkism?