[Adolfo Tijero]

Att leva Kung fu

Mot det förgångna visar mästaren en attityd av tacksamhet, mot det närvarande tjänstvillighet och mot framtiden ansvar. Trots detta är att leva kung fu, att utveckla dess inre attityd i någon paradoxal mening liktydigt med att slå av tidigare erfarenheter, minnen och begär, kort sagt att stänga av den egna identiteten. Utövarens kropp är både hans förankring i världen och det medium med vilket världen framträder för honom. Kung funs lust och glädje är en lust som erfars i hela kroppssubjektet. Det handlar i hög grad om lusten i att följa den egna kroppens rytm, att leva kroppen – och uppleva kroppen-som-levd .

Mästaren är är en situerad varelse som genom en lång och kontinuerlig process av tillblivande framträder som en utövare i ständigt blivande. När mästaren vaknar på morgonen är han omedelbart kung fu, vare sig han börjar dagen med att praktisera eller inte. Mästarens drift ligger i att lära och dela sina läroprocesser med sina elever. I själva verket är mästaren lika beroende av sina elever som dom av honom. Kung fun är likt livet beroende av ständig utveckling annars dör den likt den vackra liljan som trots sin skönhet är dömd att vissna. Men mästaren måste också skydda och bevara den inre kärnan i den konst han förvaltar. Att lyckas hålla jämnvikt i denna förädlingens vågskål är det som utmärker honom som mästare.

Hur mycket mästaren än kan göra, så är han dock hjälplös i att få eleven att gripa essensen, om inte den senare är fullt beredd för det...att fatta tag i det innersta av kung fun måste eleven alltid göra själv. Kung fun är en fråga om karaktär och inte om intellekt, vilket betyder att kung fun växer fram ur viljan som första livsprincip.

 

En gång Choy - alltid Choy!