Svärmintelligens.
Torgny Tholerus
Kultur: 2007-08-23 [sida A06]
Svärmintelligens. Flocken är avsevärt smartare än sitt rykte.
LARS LINDER
I den lilla sf-romanen "Segraren" från 1964 beskriver Stanislaw Lem hur människor på en planet stöter på en sorts enkla, metalliska flugor som genom att koordinera sig i stora svärmar lyckas utveckla hög intelligens.
Nu har tiden hunnit i kapp hans idé. I sommarnumret (9/07) berättar National Geographic om begreppet svärmintelligens. Länge grubblade forskningen över hur det kan komma sig att en myrstack kan utveckla så rationella beteenden utan en styrande centralhjärna. Varje myra i sig har ju ett minimalt förstånd och uppför sig på egen hand ofta både planlöst och förvirrat.
Men när tillräckligt många individer i en grupp följer några enkla, ur evolutionen utvecklade regler kan mönster av exemplarisk rationalitet uppstå.
Fiskstim, fåglar och renflockar som agerar samfällt kan i ett par snabba vändningar kollra bort och trötta ut rovdjur.
Inte minst fascinerande är bins sätt att genom ett slags folkomröstningar finna nästa boplats. Spejare flyger åt skilda håll och kommer tillbaka med små informationsbitar. Tillsammans avgör sedan svärmen vilken plats som av kunskaparnas signaler verkar hetast, och besluten blir praktiskt taget alltid till det bästa. Ungefär samma sorts mekanism som kan få en grupp människor att - statistiskt sett - gissa rätt på sådant som antalet bönor i en burk, frågor där den vassaste intelligenssnobb normalt går bet.
Flocken är med andra ord orättvist förtalad. Den kan vara osannolikt smart också, och rätt tillämpat kan flockbeteende te sig som rena lektionen i demokratins överlägsenhet. I dag tillämpas också insikten om myrors intelligens i modern informationsteknik och logistik. Robotar kan programmeras för att samverka i flock, och precis som myror kan små informationsbitar på internet lämna signaler efter sig om hur lätt det är att ta sig fram en viss väg - och så kan efterföljande informationspaket välja snabbaste rutten.
Det som är boskap i andra är boskap också i dig, skrev Gunnar Ekelöf. Han hade rätt förstås, men gjorde sig samtidigt till tolk för det i individualismens tidevarv djupt rotade föraktet för den nötaktiga instinkten att bete sig som andra.
Dags att tänka om. Ge kossan i dig en chans.
LARS LINDER lars....@dn.se
Torgny Tholerus
har länge varit medveten om att en myrstack inte bara är en massa små
myror, utan att myrstacken i sej självt är en egen individ med en egen
"personlighet". De enskilda myrorna är egentligen celler i
myrstacksindividens kropp, som då sträcker sej tiotals meter bort från
själva myrstacken.
På samma sätt som att en människa består av billiontals celler utan egen
intelligens, men där då människan då har en egen intelligens och en egen
personlighet, så består mystacksindividen av tusentals myror utan egen
intelligens. När man är ute och går och råkar trampa på en myra, då
skadar man en cell i myrstacksindividens kropp, men det har ingen
betydelse för myrstacksindividen, på samma sätt som att det inte har
någon betydelse för en människa ifall en cell i människans kropp
skadas. Människan är så funtad att den skadade cellen ersätts av en
andra celler, och på samma sätt är det för myrstacksindividen. Den
nertrampade myran ersätts av andra myror, och på så sätt kan
myrstacksindividen leva vidare som tidigare.
Denna form av svärmintelligens finns även på ett högre plan. När man
kombinerar ihop milliontals eller milliardtals människor, då får man en
super-individ med egen intelligens och egen personlighet.
Organisationer, nationer, eller religioner är sådana super-individer som
lever sina egna liv. De enskilda människorna är cellerna i denna
super-individs kropp, och även om de enskilda cellerna (människorna)
lever och dör, så lever denna super-individ vidare.