LIS: Balterna 60 år i Sverige
Conny Mörke
Från: janisvikmanis (Ursprungligt meddelande) Skickat: 2004-11-30 08:23
Kan någon göra en liten sammanställning av söndagens möte på ABF-huset?Jag
var inte där.
Rekommendera (1 rekommendation hittills)Ta bort Meddelande 2 av 4 i
diskussionen
Från: ConnyMorke Skickat: 2004-11-30 12:23
Hej Janis!
Jag fick just ett press meddelande från lettiska ambassaden om detta
seminarium. Brevet är på lettiska. Vilket för Janis inte ska vara några
problem att läsa när han är lettisk översättare www.lettiska.se Men Janis,
du kanske kan översätta lite av detta till Svenska för oss övriga?
Ok Janis, nu följer brevet......
Mvh
Conny
----- Original Message -----
From: stockho...@list.am.gov.lv
To: Embassy of Latvia in Stockholm
Sent: Monday, November 29, 2004 3:49 PM
Subject: Latvijas vestnieciba Zviedrija organize latviesu ierasanas
Zviedrija 60. gadskartai veltitu seminaru Stokholmas lielakaja studiju
apvieniba ABF
Embassy of Latvia in Stockholm
------------------------
Latvijas vestnieciba Zviedrija organize latviesu ierasanas Zviedrija 60.
gadskartai veltitu seminaru Stokholmas lielakaja studiju apvieniba ABF
29.11.2004
Svetdien, 28.novembri, Latvijas vestnieciba Zviedrija sadarbiba ar lielako
briva laika studiju apvienibu Zviedrija ABF organizeja latviesu ierasanas
Zviedrija 60.gadskartai veltitu seminaru 'Begsana, cina, nakotne'. Seminars
notika ABF centralas ekas Stokholma konferencu zale un bija atverts plasakai
zviedru publikai.
Seminara ar savu skatijumu par Ziemelu - Baltijas valstu attiecibu renesanci
iepazistinaja Zviedrijas Arlietu ministre Laila Freivalds. Sava viedokli par
latviesu beglu ieklausanos Zviedrijas vide un vinu ieguldijumu zviedru
sabiedriba dalijas Zviedrijas Aizsardzibas ministrijas generaldirektors,
generalmajors Karlis Neretnieks, zurnalists un ilggadigs liberala laikraksta
Uppsala Nya Tidning komentetajs Niklavs Lapukins, dzejnieks un atdzejotajs
Juris Kronbergs un Zviedrijas radio latviesu redakcijas zurnaliste,
producente Austra Kreslins. Diskusiju vadija pieredzejusais moderators,
ilggadigais Zviedrijas Valsts radio darbinieks Ulfs Vikboms.
Seminara merkis bija noskaidrot, ka nesen Zviedrija ieradusies imigranti
varetu izmantot veiksmigo latviesu pieredzi integracijas procesa, un
ieskicet nakotnes sadarbibas iespejas starp Zviedriju un Latviju.
Pec seminara Latvijas vestnieciba Zviedrija turpat, ABF telpas, visus ta
apmekletajus aicinaja uz plasu pienemsanu. Apmekletajiem bija iespeja
iepazities ari ar divam izstadem. Viena bija redzamas melnbaltas zviedru
fotografa Bengta Jerana Holmerta Zviedrija ieradusos Baltijas beglu
fotografijas. Otra - dzivespriecigi Stokholmas latviesu skolas audzeknu
zimejumi par temu 'mana Latvija', simbolizejot ceribu par radosu nakotnes
sadarbibas mieriga un drosa Baltijas juras regiona.
Seminaru apmekleja vairak ka 220 interesenti, vinu vidu Zviedrijas latviesu
un igaunu sabiedribas parstavji, zviedru valdibas un parlamenta parstavji,
zurnalisti un Zviedrija akreditetie arvalstu diplomati.
Si zina Interneta: <http://www.stockholm.am.gov.lv/lv/?id=235>
---------
Rekommendera Ta bort Meddelande 3 av 4 i diskussionen
Från: janisvikmanis Skickat: 2004-12-01 06:19
Jag skickar er en lite mindre exakt, fri översättning. Men ni kan se vad
allt handlade om i alla fall. Det var inte exakt det jag själv var
intresserad av men OK. Jag ville få fram mera exakt poängen som Freivalds,
Neretnieks, Lapukins, Kronbergs och Kreslina kunde ha önskat att förmedla.
Allt kan man ju inte få i livet.
:-)
Med vänliga hälsningar,
Janis Vikmanis
--------------------
Det var ett möte som Lettlands Ambassad i Stockholm arrangerade
tillsammans med ABF, öppet för svensk allmännhet. Laila Freivalde talade
om den nystart i relationerna Sverige fått med de baltiska grannarna.
Generalmajor Neretnieks, Försvarsdepartementets Generaldirektör talade om
hur lettiska flyktingar inetrerat sig i Sverige och hur det berikat
samhället. Likaså talade Juris Kronbergs, Niklavs Lapukins och Austra
Kreslina. Ulf Vikbom ledde diskussionerna.
Målet med seminariet var att klargöra hur de, för inte så länge sedan
hitkommna letterna lyckats med integrationen och nu kunnat skapa den nya
strukturen på samarbetet mellan Sverige och Lettland. Mottagning ordnades
av ambassaden efteråt där två utställningar visades. En med Beng-Göran
Holmerts svart-vita fotokollektion och en med de lettiska skolbarnens ( i
Stockholms Lettiska Skola ) teckningar.
Mer än 220 besökare kom. Däribland företrädare för lettiska och estniska
organisationer. Likaså svenska regerings- och riksdagsledamöter,
diplomater och journalister
-----------
Conny Mörke
Jag har nyss lyssnat på inslaget Den stora flykten till minne av flykten
från Estland för sextio år sedan. Det var intressant att bl.a. höra Ilon
Wikland, född i Estland och mest känd som illustratör av Asrtrid Lindgrens
böcker, berätta om sin känslor och upplevelser i samband med flykten. Jag
kände igen och skulle kunna instämma i mycket av det som sades även av Ilmar
Reepalu, numera kommunalråd i Malmö och redaktören Ulo Ignats (båda
Estlandsfödda).
Nu är det ju så att det inte var bara ester som flydde till Sverige för
sextio år sedan - det kom även en hel del letter, även om esterna var
mångdubbelt fler. Varför nämnde programmet inte något om de lettiska
flyktingarna under samma tid - är deras insatser i och för Sverige mindre
värda än de estniska flyktingarnas?
Så reagerar jag - finns det någon annan som lyssnade och reagerade?
PS Det går att lyssna i efterhand på webben (http://sr.se/p1).
Rekommendera (1 rekommendation hittills)Ta bort Meddelande 13 av 15 i
diskussionen
Från: ConnyMorke Skickat: 2004-09-09 12:08
Hej!
Jag skulle tro att det finns många yngre letter som ser på reportage och
information som programmet "60 år sedan balter kom till Sverige" enbart som
historia. Man kanske till och med uppfattar informationen som tråkig,
inaktuell och ointressant.
Jag tror då inte att man tänker på människor som kom som barn till Sverige
för ca 60 år sedan. Inte heller på många idag yngre människor som finns i
Sverige som var födda av dessa letter som kom för 60 år sedan. Jag tänker nu
framför allt på människor som "tappade" sina rötter till Lettland eller
aldrig fick några bra rötter till Lettland. Anledningarna till att man
aldrig fick rötterna eller att man tappade fästet är flera, men det är
tydligt att det finns många människor som gjort detta.
Utav radio programmet så fick jag inte lära mig mycket som jag redan inte
viste. Kanske då det att det som esterna berättade lika gärna kunde ha
kommit från letter. Därför tycker jag att man kunde ha nämnt mer om Lettland
än vad man gjorde i programmet. Men vad man till och från hörde var att "föräldrarna
inte hade berättat".
Det är alltså många människor som vill eller ville veta mer om sitt
ursprung, både unga som gamla. När dessa människor letar och gräver i den
här informationen som kan uppfattas som endast historia, så är detta långt
ifrån endast historia för dom. För er är den här informationen högst verklig
och aktuell.
För alla dessa människor är det här sökandet en färd som kan vara mycket
känsloladdat. En färd som betyder allt från att leta efter information på
nätet, hos myndigheter, arkiv och ofta också många besök till Lettland.
Besök som, som sagt var kan vara mycket känsloladdade och leda till att man
får information och upplevelser som aldrig var väntade. En ibland mycket
tuff färd. Detta är människor som förtjänar respekt och förståelse, inte
minst för deras mod att ta steget att börja sökandet.
Tänk på detta nästa gång ni lyssnar på Lettlands historia för 60 år sedan!
Hälsar,
Conny
Rekommendera Ta bort Meddelande 14 av 15 i diskussionen
Från: Egil Skickat: 2004-09-10 21:07
Tack för ett fint inlägg, Conny!
Historia är viktigt för alla - letter i Sverige och deras i Sverige födda
barn, svenskar, letter i Lettland, ryssar i Lettland - men den ska vara så
objektiv som möjligt!
Rekommendera Ta bort Meddelande 15 av 15 i diskussionen
Från: ConnyMorke Skickat: 2004-09-17 15:12
Hej!
Denna aktivitet blir kanske mest estnisk inriktad.
Men kanske någon i gruppen ändå är intresserad när ämnet också berör oss.
Haninge Kommun / Stockholm - Minnesmonument invigs på Dalarö
Familjefest och minnesceremoni,
25 september, kl 11.00 - 16.00, Tullhusparken, Dalarö
http://www.dalaro.info/page41.html
Conny
ConnyMorke
Rekommendera Ta bort Meddelande 1 av 2 i diskussionen
Från: Egil (Ursprungligt meddelande) Skickat: 2005-05-01 14:07
Han for tvärs över Östersjön i en motorbåt en tidig morgon från den
lettiska huvudstaden Riga. Det var min far som kom till Sverige 1944
som sexåring. Det var i samband med andra världskriget som
Sovjetunionen invaderade Lettland. Min fars familj lämnade släkt,
vänner och framtid i Riga och det skulle dröja över 44 år innan de
fick möjlighet att resa tillbaka. Tyvärr fick aldrig min farfar Teodor
och farmor Marta uppleva ett självständigt Lettland igen. De gick bort
bara några år före de forna kommunistregimernas fall i slutet av 80-
talet. Men deras söner min pappa Andris och min farbror Janis kunde
resa tillbaka till ett självständigt Lettland och det hus de levt sina
första år i. Min far fick träffa sin kusin som han lekt med för över
40 år sedan, och hennes familj. Och jag fick plötsligt en ny släkt på
andra sidan Östersjön. Året var 1989 och minnet av det första mötet
med mina nyfunna släktingar lever än:
Vi far till Riga med båt och buss via Finland, min far, mor, min
syster och jag. Kontrasten mellan Silja Lines lyxfärja till
Helsingfors och den slitna färjan till Estland är slående. Vi reser
sedan med buss tillsammans med flera andra återvändare och deras
familjer genom ett baltiskt kustlandskap. Långa sandstränder med
tallskog och trasiga hus kantar vägarna. Så småningom närmar vi oss
miljonstaden Riga. När vi rullar in i förorterna säger min far
plötsligt att hans kusins familj kanske väntar på oss vid hotellet.
Han är inte helt säker eftersom han inte nått henne på telefon,
dagarna före vår resa. När vi svänger in framför hotellet står över
hundra svartklädda människor med violer i händerna och väntar! Det är
släktingar till alla oss i bussen och de har tagit på sig sina bästa
söndagskostymer. Vi har på oss pastellfärgade semesterkläder, shorts
och t-shirt. Ganska snart hittar vi pappas kusin Skeidrite, hennes man
Henrijs och deras barn Andrejs och Ilze. De överlämnar små
blombuketter inslagna i aluminiumfolie. Min far och Skeidrite får
tårar i ögonen. Själv vet jag inte vad jag ska göra så jag
fotograferar. Jag kan inte lettiska och mina lettiska sysslingar kan
inte engelska. Det hela känns stort och overkligt. Efter en stund
gestikulerar de att vi ska följa med dem. Vi börjar promenera. Vi ser
en stor staty av Lenin blicka över hustaken, men vi passerar honom.
Lite längre ner ser vi en ännu större staty. Det är Lettlands
frihetssymbol, berättar pappa. Det är en 15 meter hög pelare och högt
däruppe syns Lettlands tre landskap i form av tre stjärnor lyfta till
himlen av en kvinna. Längst ned finns en 3 meter hög sockel av granit.
Det är bara det att den där sockeln, den syns inte. Istället ligger
där blommor, blommor i drivor, som människor lagt ned för att fira
befrielsen från Sovjetunionen. I över 40 år har inte en enda
lettländare tillåtits att gå fram till frihetsmonumentet. Sovjetiska
soldater har vaktat platsen dag och natt. Nu får vi lägga ner våra
blombuketter och tillsammans med våra lettiska vänner förenas i en
gest för att hylla friheten.
Letter och svenskar har mycket gemensamt; historia, natur, körsång.
Valborg är trots det inget som letterna firar. Men på midsommarafton
tänder eld på en oljetunna och hissar upp den på en lång stång. Elden
är ett sätt att hälsa värmen välkommen. Elden står för både början och
slut. Vi bränner upp något gammalt och i askan växer något nytt upp.
En sak är säker - vi lever alla i förändring. Folket på andra sidan
Östersjön har kommit närmare oss alla. Ikväll när elden brinner
föreslår jag att du för en stund funderar över vad det innebär att
leva i en demokrati. Vad är frihet? Vad är solidaritet? Begreppen har
kanske blivit alltför komplexa för oss svenskar idag. Klart är att det
var tydligt för mig den där dagen i Riga 1989. Jag glömmer det aldrig.
Jan Dzedins, teaterchef Byteatern Kalmar Läns Teater
Kalmar den 30 april 2005
Rekommendera Ta bort Meddelande 2 av 2 i diskussionen
Från: Egil Skickat: 2005-05-01 19:54
En kort kommentar till det tal som min son höll vid valborgselden:
Frihetsstatyn är 41 m hög, inte 15 m. som han förmodar. Jag tror
dessutom inte att vi hade shorts på oss när vi anlände till Riga. 1989
var Lettland ännu en sovjetrepublik men friheten kunde skönjas. Det
blev en dock dramatisk utveckling innan det självständiga Lettland
åter såg "dagens ljus" den 21 aug. 1991.
ConnyMorke
Rekommendera Ta bort Meddelande 1 av 10 i diskussionen
Från: 4765Mitzig (Ursprungligt meddelande) Skickat: 2005-12-07 19:43
avled min morfar i Riga
Jag läser Guntar Godins dikt Ur Släktkrönika
(farfar)
o funderar om nåt skulle varit annorlunda om jag träffat min morfar
Rekommendera Ta bort Meddelande 2 av 10 i diskussionen
Från: rigatokig Skickat: 2005-12-07 19:46
Jag fick aldrig träffa min morfar heller men har kvar en del av hans
alster, tavla, foton etc. De har hedersplatser hemma hos mig
Rekommendera (1 rekommendation hittills)Ta bort Meddelande 3 av 10
i diskussionen
Från: janisvikmanis Skickat: 2005-12-07 22:50
> Från: 4765Mitzig
> Meddelande 1 i diskussion
>
> avled min morfar i Riga Jag läser Guntar Godins dikt Ur Släktkrönika
> (farfar) o funderar om nåt skulle varit annorlunda om jag träffat min
> morfar
Ja. Det skulle det varit. Du hade fått en till dimension i livet, fått
höra minnen från förr. Förstår man gårdagen, så förstår man dagen
bättre.
Förvisso kan man också få detta genom böcker. Men…vissa saker kommer
man
inte finna i böcker, så en del saker är så otroliga att det är svårt
att
tro på allt som skrivs. Men en levande männska, som visar sig inte
vara
mytoman…är bland det starkaste man kan få höra. "Jag har sett det med
egna
ögon!" och det kan vara "slutsnackat".
Min mor träffade bara sin mamma upp tills hon var 6-7 år gammal. Tre
systrar och far begrov sin mor och hustru 5 m bak Meirovics grav.
Mamma
min kände sig klart obekväm tillmots att resa till Lettland (på 80-
talet),
då jag reste. Slutlige reste hon med mig. Hon fick av sina kusiner en
dagbok, skriven av sin mamma. Där skrev mormor till mor min "Lilla
Ina. Du
är…". Min mamma lärde känna sin mamma, som hon egentligen inte
träffat,
hela 50 år senare. En ovanligt angenäm upplevlese för mor min.
Hela livet trodde mamma med sina systrar att far deras inte ansåg det
värt
att komma till yngsta flickans födelse. I dagboken stod det att läsa,
att
far deras kört omkull med motorcykeln och därför inte kunnat infinna
sig.
Alla tre systrarna blickade med helt andra ögon på sin far nu och
kunde
försona sig med honom. En tråkig missuppfattning var ur världen och
tre
systrar kunde med glädje och kärlek se på gamla fotografier av far
deras.
Särskilt stor glädje beredde budet mammas yngsta syster.
Ovetandes om detta hade mor min skrivit dagböcker avfattade på samma
sätt
till mig och min bror.
Det var en stor upplevelse av samhörighet min mamma erfor, som jag
fick se.
Ni som kan…tag tillfällena i akt.
:-)
Janis
Rekommendera Ta bort Meddelande 4 av 10 i diskussionen
Från: 4765Mitzig Skickat: 2005-12-08 22:27
Janis
Tårarna trillade när jag läste din berättelse.
Att enstaka händelser, kan påvärka livet för många mycket starkt
Min mormor berättade mycket om Lettland för mig som liten, så det blev
ett slags sagoland men även sorg, men om min morfar kunde hon inte
berätta, fast fotografierna alltid stod framme
Jag har träffat folk som kände honom, vi är mycket lika har flera sagt
jag har besökt hus som han bott i
Jag skulle vilja komma vidare i forskningen, men vet bara att han är
född på gränsen till Estland, o det finns inga papper i arkivet var
På graven står det på ryska. Han hadde en son som är död , frun hadde
inte varit gift med honom så länge, inga barn finns
Han finns i mitt hjärta o mina morföräldrar har fått mig att älska
Lettland
Rekommendera Ta bort Meddelande 6 av 10 i diskussionen
Från: janisvikmanis Skickat: 2005-12-09 09:04
Jo…sant.
Innan mina fars- och morsföräldrar gick bort tecknade jag lite
kryttigt
ned två släktträd. Detta tillsammans med lite korta stödord och
anteckningar. Jag kom ned till Krimkriget (1853-1856. Det första
fotografiskt dokumenterade kriget där Florence Nightingale fanns).
Ni som har någon kvar i livet av de äldre, fråga dem lite. Det behöver
inte vara någon bra och ståtlig släktforskning. Bara kryttiga
anteckningar
med namn, årtal, kommentar. Rita sträck. När man har tid, ork och
intresse
i en fas kan man göra om det lite tjusigt i något kul dataprogram. MEN
GÖR
DET. Det kan som sagt ge stor glädje att få reda på ett och annat från
förr.
;-)
Jag vet att många frågar mig om den och den i Lettland som heter
Vikmanis.
Nej. Jag har ingen släkting kvar från pappas sida. Alla kom över till
dåvarande Västeuropa. Bara den kända sågerskan Elfrida Patkule var
kvar.
Hon åkte runt och sjöng för Röda Armén och ville INTE ha kontakt med
oss.
Det skulle förstört hennes karriär.
Janis
> Från: 4765Mitzig
> Meddelande 4 i diskussion
>
> Janis Tårarna trillade när jag läste din berättelse. Att enstaka
> händelser, kan påvärka livet för många mycket starkt…
Rekommendera Ta bort Meddelande 7 av 10 i diskussionen
Från: Dzidraa Skickat: 2005-12-09 18:07
Ja vi är många som har växt upp med olika människoskildringar om hur
det var i Lettland förr.
Många av oss har inte haft möjligheten att träffa våra mor och far
föräldrar.
Ni som har äldre släktingar i livet ta tillvara på det som dom kan
minnas och skriv ner det.
På det sättet har jag kunnat skriva ett släktträd, jag har inte varit
så intresserad av att forska väldigt långt bak i tiden. Jag har
skrivit ner några korta berättelser om dom som jag har fått mig
berättas från min farmor och föräldrar.
Hoppas att det kan vara till hjälp den dag mina bar och barnbarn blir
intresserade av sitt unsprung.