LIS: FA - Björn Stockman - En gripande berättelse om Lettland!
Conny Mörke
Från: ConnyMorke (Ursprungligt meddelande) Skickat: 2006-04-29 11:13
Hej!
Jag försöker i detta inlägg nu att klistra in en mycket gripande och lärorik
berättelse som jag fått utav Björn Stockman.
Mvh
Conny
Minnen från min tid som ledare för Frälsningsarmén i Lettland.
Under de senaste veckorna har jag blivit påmind om min första kontakt med
Lettland och den kamp som utkämpades på andra sidan Östersjön 1991 för ett
fritt Baltikum. Mina besök, mitt arbete och alla mina vänner som jag fått
där har även gjort att Lettlands folk ligger mig mycket djupt om hjärtat.
Under de 2 ½ år som jag och min familj bodde i Riga fick jag verkligen vara
med om att se en stad i förvandling. Vi hann vara med om att ha tre olika
valutor i landet. Som ett minne har jag också mitt "Vizitkarte". Detta lilla
fotolegitimation som talade om att jag var en Ridzenieks var jag tvungen att
visa upp för att kunna handla vissa varor i affären. Jag har stått i de
olika köerna för att köpa bröd och mjölk. Sprungit ut med slaskhinken till
sopbilen som kom två gånger om dagen på bestämda tider. Beställt alla
telefonsamtal till Sverige med förhoppning att inte behöva vänta alltför
länge osv.
När jag idag besöker Lettland ser allt helt annorlunda ut. Idag står jag i
kö till de olika snabbköpskassorna och alla de varor som jag även kan köpa i
Sverige finns t.ex där på Rimmi. Volgan och Vazen har blivit utbytt mot
Volvo, Ford och andra moderna sportbilar. Var och varannan, ung som äldre,
har idag också en mobiltelefon. Allt har gått med en rasande fart. Men
tyvärr finns det ännu många som har det svårt och lider ekonomisk och social
nöd. Klyftan mellan fattiga och rika är kanske ännu större idag än vad den
var i början på 90-talet. Idag handlar kanske inte kampen om friheten utan
istället om överlevnaden. Behoven finns ännu kvar.
Den 23 augusti 1989 tog två miljoner människor varandra i hand och formade
en mänsklig kedja från Tallinn via Riga till Vilnius. Den "Sjungande
revolutionen" blev nu ett fredligt uttryck för folkets längtan efter frihet.
Måndagsmöten hölls på flera platser i vårt land och själv hade jag förmånen
att bl.a. få tala vid ett måndagsmöte i Karlstad.
I början av januari 1990 fick min fru och jag en förfrågan från
Frälsningsarméns ledning om vi var villiga att återöppna Frälsningsarméns
arbete i Lettland. För mig personligen var det ett okänt land trots att det
låg så nära Sverige. Frälsningsarméns arbete började första gången 1923 i
Lettland och förbjöds senare den 14 september 1943 av den tyska
ockupationsmakten.
Våren 1990 började jag en kurs i lettiska vid Stockholms universitet.
Eftersom jag då bodde i Kristinehamn fick jag pendla. Maija Grinbergs var
min lärare och hon berättade också om den sommarkurs i lettiska som skulle
vara vid Rigas universitet. Min fru Mona och jag åkte över till Riga
tillsammans med våra barn. Vår kurs gav inte bara en inblick i språket utan
vi fick även göra olika studiebesök och fick även en inblick i både
Lettlands historia och dess kultur.
Det var även en upplevelse att vara med om den stora sångfestivalen och se
den stora marschen på Brivibas iela där de tre landsledarna för Estland,
Lettland och Litauen saluterades utanför Dailis teatern. Docent Valentina
Gurtaja som var vår lärare vid universitetet i Riga förmedlande många
kontakter och bl.a skrev en journalist om Frälsningsarmén i både en lettisk
och ryskspråkig tidning. Även i den lettiska radions nyhetsprogram
berättades det om Frälsningsarmén.
Under året hölls täta kontakter och besök till Lettland. Kontakter togs med
Kyrkoministeriet, Arnolds Koblinski och Janis Timpa. Ärkebiskop Karlis
Gailitis var även till stor hjälp i vår start men tyvärr omkom han så
tragiskt i en bilolycka.
För att Frälsningsarmén åter skulle kunna börja sin verksamhet krävdes också
vissa statuter skrevs ner och att det fanns en styrelse. Vid ett möte hemma
hos Marija Gorska som en gång hade varit frälsningsofficer beslutades att
Frälsningsarméns arbete åter skulle öppnas i landet. Ledaren behövde inte
vara inhemsk utan kunde också komma från utlandet. Vid detta möte blev då
jag vald av en grupp f.d. lettiska frälsningssoldater och vänner till att
bli dess ledare. Detta innebar också att jag blev juridiskt ansvarig för all
verksamhet och att jag personligen var tvungen att underteckna alla
handlingar för att de skulle gälla. Dessa handlingar lämnades in till
myndigheterna den 2 november 1990 och den 18 november kunde vi sedan efter
50 år åter hålla det första officiella mötet i Golgatakyrkan i Riga. Vid
detta möte invigdes fyra frälsningssoldater och flera f.d.
frälsningssoldater återupptogs som soldater. Detta var en stor dag för de
lettiska frälsningssoldaterna och för dem som en gång varit med i
Frälsningsarmén. Många funderade över vilka vi var som gick omkring i okända
uniformer i Riga men det fanns också de som med tårar i ögonen kom ihåg
Frälsningsarmén.
Men situationen var trots allt orolig i de baltiska staterna. En oro och
rädsla fanns att friheten skulle försvinna. Man började bygga barrikader och
man vaktade regeringsbyggnader, parlament, TV-hus osv. Tillsammans med några
lettiska frälsningssoldater hade jag också en möjlighet till att visa mitt
stöd och sympati i det lettiska folkets frihetskamp. Vi kunde kanske inte
göra så mycket men vi fanns där för att dela ut kaffe, bröd och även samtala
med dem som fanns där. För mig som hade blivit vald av de lettiska
kamraterna till att vara deras ledare var det också en självklarhet för mig
att finnas hos dem. Lettland och det lettiska folket låg och ligger ännu på
mitt hjärta.
Söndagen den 20 januari 1991 var och blev en mycket speciell söndag för mig.
I Adventistkyrkan i Riga skulle Frälsningsarmén nu ha en direktsänd
TV-gudstjänst som jag skulle medverka i. I gudstjänsten var det också en ung
kvinna som var rullstolsburen som blev invigd till frälsningssoldat. När vi
senare kommer hem till ett par vänner och ska dricka lite kvällste
rapporterar plötsligt TV-reportern om skottlossningen vid inrikesministeriet
i Riga. Tidningshuset hade nu även ockuperats av Omontrupperna. Vad höll på
att hända? När vi ser på nyheterna ringer även min fru från Sverige och
berättar om vad hon sett på TV i Sverige. Jag tror hon just då visste mer än
vad jag själv visste. Denna blodiga söndag fick sex människor sätta livet
till i frihetskampen. Jag beslutade mig för att så fort som möjligt försöka
komma till mitt hotellrum ifall något mer skulle inträffa. På natten kunde
jag även från mitt hotellfönster se hur tanksen rullade in på Rigas gator.
Stämningen var nu mycket spänd. Åter började landet att åter isoleras från
yttervärlden på grund av det som då hände i Moskva. Gränserna stängdes på
nytt och all kontakt med Lettland bröts. Detta blev en tid av oro för både
mig och min fru liksom för den lilla gruppen av frälsningssoldater och
vänner som fanns i Riga. Vad skulle nu hända och skulle det nu bli möjligt
att fortsätta det arbete som hade påbörjats. Men som vi alla vet gick
utvecklingen mot det bättre och gränserna kunde åter öppnas och jag kunde
tillsammans med min fru och våra barn flytta till Lettland.
I slutet av 1930-talet hade Frälsningsarmén byggt en fastighet på Bruninieku
iela. Den blev aldrig invigd utan blev konfiskerad av ockupationsmakten.
Sedan många år hade Byggnadsarbetarnas fackförbund disponerat huset och den
stora möteslokalen användes som teater och danslokal och hette Oktobris.
Eftersom fastigheter och mark skulle återgå till de tidigare ägarna fick
Frälsningsarmén åter sin byggnad. Den hade blivit mycket nedsliten och det
krävdes stora reparationer och ombyggnader för att åter kunna användas för
Frälsningsarméns verksamhet. I den lokal som hade varit videolokal kom en
mödra- och barnavårdsklinik att inrättas och i källaren kunde plats beredas
för klädutdelning. I den stora foajén ordnades möjlighet för sopputdelning
osv.
Men byråkratin var inte lätt. Stort stöd hade vi i kyrkoministern och hans
medarbetare och juristen Astrida Jurkele som gav oss god hjälp. Även Gun von
Krusenstjerna som då arbetade på den svenska ambassaden i Riga och
byggnadsfackets ordförande Mara Tomsone var en god hjälp.
Den 19 oktober 1991 kunde en offentlig invigning hållas i Frälsningsarméns
fastighet och i slutet av 1992 stod även den stora möteslokalen klar för
invigning. Idag har ytterligare en genomgripande ombyggnad och renovering
gjorts av fastigheten.
23 januari 1991 hade de lettiska myndigheterna godkänt Frälsningsarmén som
en juridisk person och den 15 november 1994 beslutade det internationella
högkvarteret i London att Lettland skulle vara en del av det svenska
territoriet.
Regelbundna besök gjordes vid olika sjukhus, barnhem, internatskolor och
fängelser.
Tusentals människor kom till Frälsningsarmén för att få materiell och
lekamlig hjälp men även för enskilda samtal. En lärare från dövskolan kom en
dag och frågade om vi hade någon verksamhet där hennes elever kunde vara med
och då blev söndagsskolan en naturlig grupp att vara i. Här började vårt
arbete bland de döva. I Rigas stadsdelsnämnd deltog jag i den kommission som
arbetade med minderåriga som hade blivit omhändertagna av polisen. Barn satt
häktade och polisen behövde hjälp för att lösa problemen. I en del av
Frälsningsarméns fastighet kunde vi också börja en ombyggnation och bereda
plats för några pojkar. Detta blev början till barnhemmet Leontine Gorks och
Frälsningsarméns sociala arbete bland barn. Även några pojkar som bodde på
pojkhemmet kom senare att flytta till Skangals skolhem.
Björn Stockman
Rekommendera Meddelande 6 av 6 i diskussionen
Från: ConnyMorkeSkickat: 2006-07-25 15:27
Frälsningsarmén - Wikipedia - Frälsningsarmén i Sverige (och Lettland)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsningsarmen
ConnyMorke
20 år har gått sedan Olof Palme, f.d. statsminister och 1900-talets,
ja
kanske en av alla tiders mest kända svenskar mördades av en okänd (?)
gärningsman. Palme hade ett stort samhällsengagemang och var en person
som
engagerade - man antingen älskade eller hatade honom. En särskild
anledning
till att informera om Palme i forum är hans anknytning till Lettland -
något
som kanske inte alla känner till.
Olof Palmes mor - Elisabeth von Knieriem - tillhör en balttysk
adelssläkt
och föddes på godset Skangale, söder om staden Cesis i Vidzeme - se
följ.
länkar
http://historiska-personer.nu/min-s/p021bd5bd.html ;
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skangal; -
där Olof tillbringade många av sin barndoms somrar.- Numera ägs Skangal
(e)
av Fräslsningsarmén som fick godset i gåva av familjen Palme efter det
att
Lettland (åter) blivit självständigt 1991.
En grupp från Skangale besöker Lettlands ambassad i Sthlm:
http://www.mfa.gov.lv/se/stockholm/nyheter/pressmeddelanden/2003/may/barn-och-personal-fran-skangal-pa-besok-i-lettlands-ambassad-i-stockholm
Mycket har skrivits om Palme, om hans världsuppfattning och politiska
gärning o. inte minst med anledning av hans plötsliga och gåtfulla
död. Jag
har valt ut några länkar som ger en ganska mångfasetterad bild av Olof
Palme
och hans betydelse för svensk (o. internationell politik):
Kort biografi:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palme#Biografi .
DN-artikeln Så såg Olof Palmes värld ut - varifrån man kan länka
vidare till
andra DN-artiklar om Palme:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=524522 .
CarlBildt om Palme: http://expressen.se/index.jsp?a=535499 .
Palme idag, en kultfigur:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,785135,00.html .
ConnyMorke
http://www.dalademokraten.se/ArticlePages/200506/23/20050623122701_DD960/20050623122701_DD960.dbp.asp
Kapten Gaveika tar befälet
Kapten Guna Gaveika, 27 år, från Lettland har sedan drygt en vecka
befäl över Frälsningsarmén i Borlänge. Det är en spännande utmaning
att komma och leda en ny församling. Hon vill hitta växtkraften. - Jag
tror jag kan det, säger hon.
Det var mer en tillfällighet att hon gick med i Frälsningsarmén.
- Jag var tonåring. Det var en dag när jag inte hade något att göra.
Jag följde med kompisar till en ungdomssamling.
Det var så det gick till. Det var hemma i Lettland.
Nu är hon kommenderad till Borlänge och har nätt och jämt hunnit
bekanta sig med den nya miljön.
- Jag visste inte ett dugg om Borlänge. Var ligger det, hur är det
där? tänkte jag, när jag fick veta att jag skulle flytta hit.
Närmast kommer hon från Lidköping, där hon var ungdomsassistent. I
Sverige har hon vistats 3-4 år och talar och förstår svenska.
Borlänge är en intressant stad, säger hon artigt.
- Det finns stor blandning av allt, summerar hon de första intrycken.
Ett stort land
I jämförelse med hemlandet Lettland tycker hon Sverige är ett stort
land. Det tog åtskilliga timmar att resa med tåg från Lidköping till
Borlänge.
Hemma skulle hon på samma tid hunnit tvärs genom hela landet på både
längden och bredden, konstaterar hon.
Sin tro och sitt engagemang sammanfattar Guna Gaveika ungefär som
William Booth, Frälsningsarméns grundare, som arbetade i Londons slum:
Man kan inte predika för någon med tom mage.
Soppa och frälsning
Ett annat frälsningsarmémotto är: ”Soppa, tvål och frälsning”.
I Frälsningsarmén är kristenheten både ett gudligt och socialt
engagemang. Men det behöver rekryteras fler medlemmar. Fler och yngre.
- -Det är inte kris men det saknas framför allt personer som är mellan
30 och 50 år. Jag tror det är lika i alla kyrkor.
Då lyder man
Guna Gaveika föddes i staden Sigulda och har växt upp i byn Lecava
utanför Riga.
-När jag började i Frälsningsarmén ville jag till hundra procent
arbeta i Lettland.
Men i alla arméer inklusive Frälsningsarmén ges order och då lyder
man.
- Jag vet inte vilka planerna är för min del men nu är jag här och det
känns inspirerande, säger Guna Gaveika.